malinsmatchadeliv

Årets första hoppträning i onsdags. Bäbis fick gå och huvudövningen var serie (4 studs med tre meter mellan, sex meter oxer, nio meter räcke för den som undrar (eller, det var jag som stegade så det kan också ha varit något helt annat (fast felstegning brukar i och för sig resultera i roade fniss och de uteblev, så helt galet var det nog inte))).

 

Hoppade fram på ett räcke först och när jag kom på det andra gången fick jag en sådan där sällsynt plankträff. Såg i tid att jag låg för nära, satt upp och fixade till och fick ett jättebra språng (plus kommentaren "oj vilket öga!". Då tänkte jag nästan be att få sitta av och avsluta träningen eftersom enda möjliga utvecklingen skulle kunna vara negativ. Sen tog jag mig samman).

 

Den typen av serie vi hoppade kan ju tyckas vara överkurs för en nybliven femåring som inte är så där fruktansvärt erfaren, men Bäbis tog det med ro. Studsade som den studsboll hon är och hade inte en bom i golvet på hela träningen. Jävla elände att min fan club uteblev (i vanlig ordning alltså). Hade ju varit skoj med en riktigt fet film att terapititta på. Men jaja, med min nyvunna känsla lär det bli fler chanser till bra och fördelaktig film (eller så har jag genom att skriva detta jinxat mig för all framtid). Fast när man har så schyssta hästa rsom jag  verkar det göra detsamma i och för sig...De gör jobbet oavsett!

 

 

Idag var det snökaos (jag tog frivillig studiedag, smart gjort så här iefterhand). Tog Volvon till stallet och shit alltså; med den typen av bil är varenda inkompetent förare kung på vägen. Hej vad det går! Scorpan hade max kunnat backas ur garaget, sen hade den kört fast. Fatta om man bara kör finbilar och tror att det är en barnlek och inte en utmaning med livet som insats att ge sig ut på vägen vid dåligt väglag?!

 

Sen var det hoppträning och Bäbis blev den som fick gå den här veckan. Hon är lite som Volvon ungefär. Fyra år och inte överdrivet mycket gjord med. Jajamensan säger hon bara och skuttar över allehanda tittiga hinder på upp till en meter (när René tyckte att vi kunde hoppa muren som den var (dvs på 110) satte jag dock ner foten och bad honom sänka). Fatta om man bara red omkring på fyraåringar som hoppar satan på allt man styr på och tror att det är en barnlek att rida och inte typ det absolut svåraste som finns (näst efter koordinerad dans, aerobics och volleyboll i mitt fall)?!

 

Jag kan inte tänka på något annat än hur jag ska hinna klart med alla sex säsonger av Buffy innan Netflix slutar vara gratis. Lyckades uppbåda nog med fokus för att rida lite idag dock (haha, vilket skämt det gör jag faktiskt varje dag). Poassonen gick barbacka och var mycket fin för att vara hon. Höll sig bra på plats och gjorde helt ok övergångar med hyfsat snabba bakben (för att vara hon alltså) Imorgon blir det skogen.

 

Älgen var så himla duktig på hoppträningen. Lydig och fin. Jag var mongo från kongo i vanlig ordning och red på tanke och inte känsla. Hur ska jag lära mig att börja känna efter? Och faktiskt börja lite på hur det känns? Jag måste liksom först tänka och misslyckas innan jag börjar känna efter: ("Nu blir det kort, bäst att bromsa. Men ojdå, det blev det visst inte alls eftersom den inte Älgade iväg utan galopperade som en normal häst. Kanske ska landa och känna efter hur det känns nästa gång innan jag agerar..."). Inte en bom i marken på hela träningen dock. Hoppas att detta betyder att vi är i fet form. Och inte att vi avverkat det här veckans kvot av felfria språng...

 

Idag var det onsdagsträning på schemat (eftersom det är onsdag). Gick mycket bra! Nu ska jag lastträna och träna på att vara borta hela vintern för att i vår ta världen (eller i alla fall 90 cm avd B) med storm.

 

Har varit mycket mer konsekvent med Poisonsedan förra helgens katastrof (jag provar alla tänkbara knep minst en gång) och idag kändes det som om att det givit önskad effekt (hur det känns imorgon är ju en helt annan sak förstås). Niklas sa ju att han tyckte att jag inte bara skulle fokusera på att försöka rida prydligt utan även effektivt (jag har således övat mycket på att flaxa med armarna). Nä, men skämt åsido, idag var fokus på att de skulle gå fram vilket kändes som ett ypperligt tillfälle att öva sin effektiva ridning. Vi red bland annat en linje på 19 meter på först fem och sedan 4 galoppsprång. Vattenmatta in och räcke ut avslutade vi med. Bad René mäta räcket (som det ponnybarn jag är är ju höjden det enda som räknas) och han fick det till 115. Känns fett att ha 75 cm tillgodo på Pay&Jumpen på lördag (har nämligen för avsikt att rida 40 cm). Det är ju miljön och inte höjden som är problemet, och jag är hellre inne och kollar på ett extra avsnitt av Buffy än ute i eventuell iskyla hela dagen. (För övrigt en av de bästa serier som någonsin gjorts. Mitt livsmål (förutom att rida 120 felfritt) är att bli som Buffy). Vet inte vilket som kommer bli svårast att uppnå...

 

Kapacitet finns det i alla fall någonstans därinne

Små volter i galopp är nog något vi borde öva på (kanske även på att samla istället för att rida snett när det blir trångt. (fast det gjorde vi sedan, men tyvärr blev det inte filmat)).

 

 

Haha, fick ett jättestort språng på oxern första gången och när jag kommer igen (det som syns på filmen) tänker jag att jag ska korta istället. Fet miss! Kommer igen och gör exakt likadant (hör Renés röst i huvudet också "om du rider samma väg och i samma galopp kommer du att hamna på samma distans från hindret. Är den distansen inte bra måste du ändra något". Jomen visst (eller så gör man exakt samma fel en gång till)! Sista gången blev det lite bättre, men borde ridit fram tidigare så att det inte blivit ett sådant monsterlångt hopp. Jaja, tur att man inte är perfekt. Fatta vad bortkastade alla träningspengar hade varit då. "Men du rider redan perfekt, jag har ingenting att tillföra" hade ju alltid varit den enda kommentaren jag hade fått. (Hade dock kunnat samla träningspengarna på hög och köpt något trevligt för dem istället. Typ en hårklippning kanske. Fast ändå. Fin i håret är väl överskattat)?

 

 

Svar till pappas kommentar: Jo, när jag har en dålig dag säger jag sådana förtäckta elakheter tillbaka. 

Film från en träning för ett par veckor sedan. Alltså första filmen är verkligen typisk onsdagsträning. "Engagera höger bakben. Men engagera höger bakben över hindret. Den ska inte byta galopp"! och jag som svarar "Nä". Jag är ju liksom uppfostrad med att försöka duger inte (och med Gunde Svan som säger "Nära räknas inte på Fortet" på fredagskvällarna). Och nåde den som säger att den gjort sitt bästa som en bortförklaring efter att den misslyckats (det är nog ett av mina hjärteämnen efter rumskrökningen tror jag (alltså vad det innebär att verkligen göra sitt bästa))! Nåväl, det känns liksom rätt hemma när tränare statear det uppenbara (jag misslyckades ju med en sådan trivial som att fortsätta i samma galopp över ett litet räcke på böjt spår. Då är det ju nästan uppenbart att jag nog inte förstått vad meningen var).

 

Sen hoppade vi trekombination också, här är en film där det går så där.

 

Igår var det träning igen. Red Bruden för första gången på typ två månader. Så himla roligt! Jätteduktig på slutet och jag red faktiskt jättebra också! Men hon hade päls som en welshponny korsat med isbjörn. Måste åtgärdas!

Niklas var ju här i helgen och han var i vanlig ordning fantastisk. Han sa inte heller blankt nej på mina planer att köpa honom, hans hästar, hans fru med mera och flytta dem närmare (alltså om och när jag blivit äckligt rik). Hoppfullt! Fatta vad mycket bättre jag kommer bli när jag har möjlighet att träna för honom oftare än ett par gånger om året!

 

Själva ridningen gick bra! Speciellt Älgen briljerade andra dagen och när jag gjorde som jag alltid brukar (eller i alla fall tror att jag gör; dvs sitter upp och tar tillbaka i förebyggande syfte på linjerna) fick jag nästa långt! Shit! Niklas uppmärksammade också det och sa att det var ett stort steg i rätt riktning (alltså att inte alltid behöva panikbromsa utan att istället kunna rida mer normalt eftersom hästen inte automatiskt galopperar med femmetersgaloppsprång utan faktiskt är påverkbar).

 

Poison var också jättefin! Fast hon var nästan bäst första dagen. Hoppade bara ett par språng andra dagen eftersom vi skulle tävla på söndagen. Det bästa var att hon var helt avslappnad hela tiden! Så himla fett!

 

Det bästa (vilket säger emot första stycket) med Niklas är trots allt att han kommer så sällan. Jag kan liksom känna hur jag blir bättre mellan gångerna och kan få bättre och bättre hjälp. Om han kom oftare hade jag ju inte haft samma chans att bli bättre eftersom jag hade haft mindre tid på mig att träna. Klart som korvspad va?! Den här gången sa han till och med att han var (kommer så klart inte exakt ihåg vad, men det var något ord på f (förvånad, förundrad, förbryllad, fundersam ?) över hur mycket bättre jag blivit och nytt ord på f (förvånad, förundrad, förbryllad, fundersam?) över varför jag inte ridit så här tidigare. "Jag är f... över hur mycket bättre du har blivit och f... över varför du inte bara ridit så här hela tiden". Typ.  (Eller så sa han något helt annat). Men oavsett vad valde jag att ta det som en komplimang. 

Alltså, alla som håller på med hoppning vet ju (hoppas jag i alla fall) hur viktig galoppen är. Det är ju liksom i den gångarten man hoppar. Ändå, vilket slog mig som en blixt från klar himmel när jag sadlade på första hästen en dag i förra veckan, rider jag mycket mindre i galopp än i trav på båda hästarna. Alltså jag blir så trött! VARFÖR liksom?! Jo, för att jag är lat så klart! Båda hästarna är lättare att rida i trav (eftersom jag alltid rider i trav eftersom det är lättare att ha ordning på dem där) och därför fortsätter jag av lathet att rida mer i trav. Alltså vilket jävla moment 22 och vilket slöseri med tid! Jag blir verkligen så frustrerad och arg på mig själv när jag upptäcker sånt här ologiskt och destruktivt beteende! Men sedan dess är det slut på de här dumheterna. Jättejobbigt är det också, för oss alla tre, men snart jävlar kommer vi minsann vara superreglerbara och starka (vissa mer än andra förhoppningsvis).

 

Nåväl, idag var det ju onsdagsträning. Åh, det gick så himla bra! Hoppade kombination och trekombination (med kort anridning ur ett hörn) och det kändes så lätt och bra. Fastän jag fick tillbakalägen ett par gånger hade Poison inga problem att sträcka ut imellan och med lätthet nå ut över sista. Det är verkligen så stort! Alltså herregud! Hade någon filmat idag och visat mig filmen för ett år sedan hade jag trott att det varit trickfilmat. Som jag har slitit och härjat för att överhuvudtaget få oss igenom. Och nu är det inget snack! Oxern ut låg på en meter ungefär på slutet och förut var det ju en ganska skrämmande höjd med den hästen eftersom hon bara kröp ihop och försvann in i sig själv. Men nu var det som en promenad i parken ungefär. Mesig som jag är vill jag ju sluta med flaggan i topp (vilket René snart nog kommer tröttna på, men har än så länge en del överseende med tanke på de problem vi haft) och inte utmana ödet.

 

Det enda tråkiga med att det går så bra hela tiden nu är att min omgivning nog snart kommer tröttna på att lyssna på när jag tjatar om hur fantastisk min häst är (när den bara utför standardgrejer som vilken femåring som helst med lätthet bör klara av), men det får jag väl ta. Jag lär väl säkert inte ens märka när detta händer (har det kanske redan hänt?) utan kommer nog bara fortsätta mala på.

 

Sen var det Älgens tur. Hon fick göra sina standardgrejer; övergångar och tempoväxlingar. Låter ju som två grejer som bara borde funka från start, men jag lyckas ändå fylla ridpass på ridpass med bara detta. Jaja, men så är ju jag jag och Markus Ehning Markus Ehning (hade det varit tvärt om hade jag väl gjort en sjuhelvetes massa andra saker)... Mitt galopparbete verkar i alla fall givit effekt. Idag galopperade hon så bra (en kort stund i alla fall) att jag önskade att någon varit där och filmat (eller i alla fall sett). Oturligt nog var ingen kvar eftersom jag tryckt i mig äppelkaka istället för att rida under tiden det fanns publik. Men sånt är väl livet. Man sjunger ju bäst i duschen, är tuffast på stan när alla andra är hemma, häftigast i världen på facebook och rider bäst på läktaren. Ja, ni fattar.

 

Hoppträning igår och det var nog något slags rekord tror jag! Först Poison som verkar vara inne i en fantastisk fas.

 

Hade jag aldrig suttit på hästen innan hade jag trott att den person som sagt att hon är väldigt tittig och spänd varit mytoman. Hade någon sagt att det alltid krävs ett mindre krig av anstränging för att få henne att gå på rätt antal galoppsprång mot tittiga hinder hade jag trott att den var dum i huvudet. Ja, ni fattar nivån. Vi hoppar fram på Japanskynket och jnär jag kommer första gånger ser jag att jag ligger mitt i mellan två språng och tar tillbaka för att jag antar att den kommer stå emot av sig själv och få en bra avsprångspunkt då. Icke. Rider på framåt nästa gång och det går jättbra. Sen grind, ligger stort lägger på skänkeln och hon tar av, sen sex språng på båge mot vattnet, rider på lugnt och det blir perfekt på sex språng (helt automatiskt).

 

Nästa gång på grinden ligger jag i samma läge men lägger inte på skänkeln, vad gör den tappra hästen då? Jo, hon räddar sig själv och mig och trampar om! Fatta, hon känner att jag svikit henne och lämnat henne själv, men trots detta tänker hon "äh, jag törs ändå!"! Och trots omtramp har vi inga problem att nå fram på fem mot det schackrutiga skynket! Jag var typ i chock! Gången efter bromsar jag ifrån samma läge och får två korta. Men efter det, då jävlar rider jag framåt som jag ska och det blir kalas! Sen fortsatte det så! Så himla skoj!

 

Sen var det Älgens tur. Lite älgig först (och det blev ju knappast bättre av att jag landar i korsgalopp efter Japanskynket, härjar på i älgkorsgalopp (typ motsatsen till sån där balanserad korsgalopp som Niklas säger att jag ska rida i om jag inte lyckas få rätt galopp) och sedan får ett stort språng in på grinden och inte har en suck att få in fem mot schakrutiga. Men sen tog jag mig samman! Vi avslutade med serie med jättekorta avstånd och hon var verkligen duktig! Även jag (trots att jag inte till 100% lyckades implementera Renés instruktion). Men det är det jag gillar med hans träningar. Han tilltalar en alltid som att man faktiskt har känsla och faktiskt har möjlighet att omsätta en instruktion av typen "Se till att den har lång hals, kort galopp, inte ligger på i handen och att den får ett kort språng in och att du håller dig upprätt genom hela serien samtidigt som du driver lite mer med vänsterskänkeln för annars kommer den riva". En annan tränare hade väl typ sagt "försök komma in i serien i (rätt) galopp och om den sedan river får den skylla sig själv". Jag gillar att han verkar tro att man kan men att man bara latar sig, (typ som när man väljer att lägga dem på omtramp alternativt inte ser distansen i tid eller vrider sig åt fel håll så att de landar i fel galop).

Igår var Niklas hos oss. Det är så himla bra att han kommer lagon ofta. Tillräckligt ofta för att jag ska ha tid att åtgärda eventuella katastrofer och tillräckligt sällan för att jag inte ska glömma bort vad han sagt. Nåväl,, först ut var Bruden som var mycket duktig. Hon fick hoppa jättehögt eftersom Niklas inte orkade sänka åt oss. (Har en film på det, men min gåvotelefon är ju ingen iphone och har ju därför ingen direktkontakt med youtube, så jag jobbar på det)... 

 

 

Sen var det jättehäst som jag inte riktigt hade stenkoll på hela tiden. Det verkar vara en 1 till 1 negativ korrelation på henne och Bruden; då Bruden går bra går C urolie dåligt och tvärt om). Har tyvärr ingen film heller, men det var väl varken katastrof eller kanon. Vi sparar på den bra och tajmade ridningen och de fina sprången tills imorn istället (intalar jag mig i alla fall)!

 

Sist ut var Poison som var jättespänd. Niklas tyckte dock att hon såg mycket bra ut. Sen kom Sofia och förklarade för Niklas att hon inte riktigt beter sig som de flesta spända hästar utan liksom blir helt blockerad. Men jag ska inte psyka så mycket över hur det känns kom vi fram till, ingen utveckling är ju spikrak. Att hon gör det jag ber henne om och att hon tar skänkeln så pass bra att hon utan problem kan galoppera på rätt antal språng på distanserna är ju trots allt ett jättestort steg framåt. Niklas sa att det ju tyvärr inte finns någon enkel lösning utan att det bara handlar om att försöka hitta ett sätt att nå fram och försöka förhindra att hon stänger av, alternativt försöka nå fram och få kontakt igen när hon stängt av. Och hon hoppar ju och rör sig mycket bättre än tidigare trots att det känns skit jämfört med standradläget numera.

 

(Skrittade ut barbacka idag och avslutade med att trava och galoppera ett par varv på utebanan och då var hon superfin och avspänd, så det var väl bara en liten svacka förhoppningsvis. Hon har ju trots allt inte hoppat i ridhuset på flera månader).

 

Men trägen vinner heter det ju, och eftersom jag är så sjukt envis så ska jag se till att vinna över hjärnspökena!

 

Hoppträning idag (efter en hel evighet i skolan, men det var rätt trevligt, hängde med min trevliga klass och vår trevlige kursansvarige som gav mig 300 kr att köpa bullar till alla för idag när jag frågade vad han tyckte att jag skulle ta för fika)! Först Bruden, helt ok över lag. Lite dålig ridning av mig emellanåt "du kan ju försöka att i alla fall komma in i serien på en inte helt värdelös distans" var väl dagens mest klockrena kommentar. Sen hade jag så bråttom att hämta nästa häst att jag inte fick något feedbacksnack. Lika bra det så att jag inte är psykig inför lördagens träning. Rådet angående den när jag frågade om jag verkligen behöver rida jättefort i omhoppningen var för övrigt "Nej, du behöver inte rida jättefort, det räcker med att du slår näst snabbaste tid med några hundradelar". Jag håller mig ändå till min plan som går ut på att rida bra och att hoppa alla hinder åt rätt håll i rätt ordning så jag tar den typen av instruktion med en nypa salt.

 

Sen var det Poisons tur. Lite spänd på framridningen (vad annars liksom?) men hon kom över det rätt fort. Sen gjorde vi vår bästa hoppträning någonsin! Så jävla fin var hon, galopperade och hoppade som en riktig hopphäst och var avslappnad hela tiden! Travade till och med iväg när vi väntade på vår tur så där som hon gör när hon känner sig kaxig och tuff. "Bäst i klassen" och "Du har verkligen gjort ett bra jobb med henne" var feedbacken! Kul! Fast framför allt var det kul att hon kändes så glad och positiv!

 

Idag har jag och Sofie hoppat lite. Först ut var stor brun. Hon var faktiskt riktigt trevlig idag. Lång hals och avspänd. Sen hoppade vi och förutom att vår overkillbåge ställde till det lite gjorde hon det riktigt bra! Känns bra inför lördag (vi har haft ett långt terapeftiskt samtal idag och kommit fram till att vi verkligen ska försöka hjälpa varandra för att lyckas gå felfritt)! Så det håller vi tummarna för!

 

Sen var det Poisons tur. Helt ok under uppvärmingen och helt makalöst bra under hoppningen. På en oxer ur sväng hade jag ett rätt stor läge och hon var helt med på noterna! Känns så himla fett att hon vill och vågar! Till den avslutande banan tänkte jag be Sofie filma, men sen vågade jag inte jinxa det hela och lät bli. Lite synd så här i efterhand efter som hon var så fin (men hellre att hon går fint utan film än att jag ska tappa fokus men få henne på film). När vi skrittade av sa Sofie "Alltså, när hon går som hon gjorde idag är det lite svårt att tro att det skulle vara ett problem att tävla med henne". Och ja, när det går bra är det ju allt sjukt lätt och känns möjligt, men när hon inte vill fungerar ju ingenting. Nu ska jag se till att ta det tillräckligt försiktigt och långsamt med henne. För vi har ju faktiskt en hel del tid på oss! Hon är trots allt bara sju år, riden ordentligt i drygt ett års tid (mer än 3 dagar i veckan i snitt), hade inte lämnat gården för ett år sedan och har rätt mycket medfödd försiktighet att ta itu med. 

 

Närmast på tur är:

Dressyrtäning på fredag (jisses vad det kännsa otäckt, men bättre att få det gjort)

Vaccinering på måndag

Någon slags dressyrträning borta nästa vecka

Pay&Ride den 26:e

 

Vad vill man egentligen uppnå och hur ofta funderar man över sitt mål och hur man ligger till i jämförelse med det, om man utvecklas åt rätt eller fel håll (genom att analysera både prestation (hur bra det går att genomföra vissa saker) och resultat (hur bra man genomför saker relativt andra)? Och än viktigare; VAD gör man i den dagliga träningen för att ge sig själv så bra förutsättningar som möjligt? 

 

Niklas sa en hel del bra grejer när han var hos oss senast, men speciellt på två områden rörande träning kan jag verkligen bara önska att fler hade tränare som sa så vettiga saker. (Dessutom skulle jag önska att Niklas besökte oss oftare så att jag fick höra nya funderingar i den här stilen och även bli påmind så att jag inte glömmer och börjar göra en massa dumheter och börjar träna på en massa strunt som mest tar tid och inte ger önskad effekt). Dessutom råkade jag och René prata om ämnet bromsa vs samla igår när vi red ut och även där finns en del tänkvärda saker att fundera på. 

 

(Det här resonemanget har jag även hört Pontus W föra för ungefär ett år sedan och jag tycker att det är ett typiskt sådant där klokt och vettigt resonemang som låter väldigt självklart bara man sätter sig ner och funderar en stund).

 

Nåväl, här kommer det; varför river hästen på banan/inte presterar som den ska när man rider? Är det mest troligt att det beror på att den är oriden/inte tillräckligt lydig eller beror det på att den har otillräcklig kondition? I de allra flesta fall är det inte i konditionen det brister. Niklas sa att han aldrig ägnar sig åt specifik konditionsträning av sina hopphästar och att de allra flesta troligtvis skulle tjäna mycket på att lägga den tid de lägger på konditionsträning på dressyrträning istället. En hopphäst ska ju inte vara tränad till att springa ett maratonlopp utan vara tränad till att hoppa en bana under ca 2 minuters tid. Den är alltså att jämföra med en sprinter och inte med en distanslöpare. Den ska jobba i en bra och reglerbar galopp och kunna samla och länga sig efter sin ryttares önskemål. Den träning som behövs för att få den till en bra hopphäst görs därför genom att träna den på att hoppa och genom att få den mer ridbar. Genom att träna den på banan med övningar som innehåller mer samling och svårigheter än vad den banhoppning man tävlar i erbjuder förebereder man sin häst (att jämföra med de olika typer av intervallträning sprinters eller idrottare inom "hoppsporter" (höjdhopp, längdhopp, tresteg) ägnar sig åt).

 

När Pontus pratade om samma ämne sa han att om folk la all den tid som de lägger på att konditionsträna och klättra sina hästar på att träna sin sits istället skulle de ha betydligt mycket mindre problem med hoppningen. Dessutom, när en olydig häst har bra kondition orkar den älga runt hur länge som helst utan att bli trött. Måste man till exempel först longera eller härja runt en stund på sin häst för att den är så uppjaggad att den inte går att rida på kommer den stunden bli längre allteftersom hästens kondition blir bättre. Det är väl därför mycket mer logiskt att träna upp en lydig hopphäst genom att förbereda den för att kunna gå en bana med svåra linjer istället för att konditionsträna den och därigenom skapa en outtröttlig maratonälg.

 

(Självklart, vilket både ovan nämnda tränare sa, behöver en del hästar komma ut för att hålla sig pigga och glada, men att tro att man investerar sin tid på ett vettigt sätt när man som amatörhoppryttare väljer att konditionsträna istället för att rida dressyr är att missleda sig själv). (Mycket grovt och hårddraget, jag vet, men jag är ju rätt svart-vit i all min analys)

 

När man tränar sin hopphäst borde det ju vara i syfte att göra den till en bättre hopphäst. Om man då tycker att hästen är jättelydig när man tränar dressyr men hemsk när man ska hoppa har man ju inte tränat på rätt saker. Att hålla på att rida i förvänd galopp och göra olika försök till öppna och sluta (dessa två övningar är SAMLANDE om de utförs korrekt. Hur tror man att man ska kunna samla en häst som inte först är lösgjord och lydig. Dessutom, hur ofta ser man inte folk som tycker att de rider öppna och sluta ägna sig åt helt andra olika typer av rörelser) eller göra galoppombyten hit och dit (gärna av kast med liten häst-varianten där man slänger sig och hästen i olika riktningar och hästen byter en vecka senare i bak) utan mål och mening är därför inget man bör lägga tid på. Kan man inte reglera hästen bör fokus ligga på att lära sig reglera sin häst och på att samtidigt få den mer reglerbar. Att rida den dressyr som gör att hopphästen blir mer dresserad för sitt ändamål.

 

Många amatörer bromsar sig genom tillvaron i tron att de samlar. Att backa sig till en avsprångspunkt är inte samma sak som att samla, inte heller behöver det vara samlande att bromsa in en sjuhelvetes massa galoppsprång på en linje bara för att. Att samla sin häst gör man genom att få den att lägga mer tyngd på sina bakben så att den bär en större del av sin egen kroppsvikt på dem. Detta gör hästen genom att vinkla in och trampa med bakbenen längre in under sin kropp. En häst kan ju trots allt samla sig så mycket att den galopperar i princip på stället med bakbenen (i piruett). Blir det släpspår i marken när du rider omkring och "samlar" din häst är du troligtvis på fel spår. Kan du inte rida din häst på ett trevligt sätt i varje gångart får du väl inte för dig att du kan göra piruetter, piaff eller passage? Kan du inte reglera din hopphäst i en normal galopp är det vad du behöver träna på först, eftersom det i lätta klasser är i den normala galoppen den ska gå när den hoppar. Att träna på att rida på fler galoppsprång gör dig ju inte bättre på att rida i normal galopp, (återigen, man blir bra på det man tränar på). 

 

Känner mig väldigt tacksam över att jag har så många människor runt omkring mig att tjuvlyssna på (skönt att i alla fall slippa göra en del misstag själv). Dessutom känns det bra att skriva ner sånt här så att jag kan titta på det när jag tappar ljuset i tunneln och börjar irra omkring planlöst... (Det här är ju så klart, vilket inte nog noga kan understrykas, min tolkning av olika personers funderingar och tankar. Denna  tolkning är därför så klart färgade av mitt eget subjektiva tyckande)...

 

Persade i finhet idag igen gjorde min lilla häst! Satt upp och förutom att hon tittade lite misstänksamt på grenarna under det turkosa räcket och blåste lite var hon jättefin från start. Red fram och fixade sen till hindren från gårdagens hoppträning så att räcket in på 22 meterslinjen blev ett kryss med galoppbom före och oxern på 17 meterslinjen blev ett likadant kryss med galoppbom före. 

 

Hon var så himla positiv och stadig i både form och takt och gjorde bra övergångar både uppåt och neråt (inkorrekta terminologi men vaddå?!). Sen när jag red på bommarna bjöd hon på så där fint genom svängarna så att jag sedan bara kunde sitta upp och rida mot en distans jag sett tidigt (inte 10 galoppsprång före som vissa tycker är minimum, men i alla fall långt nog för att få det helt ok). Så himla enkelt att rida när man har en galopp man kan reglera och inte en helt tom galopp där man antingen jagar på och får ett helt platt hopp eller måste bromsa in ett omtramp för att man inte kommer räcka fram). Red på både 5 och 6 på 22 meter på rakt spår men valde att bara rida på 5 på det böjda spåret på samma distans. Tycker i Poisons fall att glädje och framåtbjudning är viktigare än att hon kan korta sig på ett bra sätt (i nuläget i alla fall). Tidigare var det ju en ständig kamp för att få henne att räcka fram och jag vill därför inte göra henne tjurig genom att tvinga henne att göra saker hon inte riktigt är stark nog för än. På sikt vill jag självklart ha så pass bra kontroll att jag kan välja antal språng fritt (inte helt fritt såklart, 2 språng på 20 meter lär ju för evigt vara ouppnåligt, men ja, ni fattar). Men just nu ser jag hellre att hon är lite för på. Vill absolut inte få henne att tappa självförtroendet! Ok, jag har i och för sig inte hoppat så högt, men hon har faktiskt inte stannat en enda gång sen jag satte igång henne den 20:e juni och på den vägen ser jag gärna att det fortsätter.

 

 

Igår var det onsdagsträning. Mycket bra men mycket avslöjande! Började med Bruden och temat på träningen var att rida på olika linjer där det var lite trångt på det antal galoppsprång vi skulle rida på. Först 6 på 22 meter på rakt spår, vilket gick helt ok, sen 4 på 16 meter på ganska kraftigt böjt spår och avslutningsvis 4 på 17 meter (för att avsluta mer normalt). Den här typen av övning har jag rätt svårt för med Bruden. Problemet ligger ju i att göra den på rätt sätt eftersom den här typen av övningar kan göras på två olika sätt:

.

1. Antingen bromsar man bort galoppen och kravlar sig med släpande häst igenom på rätt antal galoppsprång (har man en häst som inte är framme är det bara att fortsätta i den halvsega galopp som den har naturligt. Jättebra (eller nåt)).

2. Man har hästen framme för skänkeln och samlar den till rätt antal galoppsprång.

.

För länge sen (i tidernas begynnelse) när Bruden var mer åt det segare hållet hade det varit jättelätt att rida övningen enligt tillvägagångssätt 1. Nu när hon är lite mer framme men jag inte riktigt lyckas samla henne till att utföra övningen enligt metod nummer 2 blir det genast svårt. Det var absolut ingen katastrof på något sätt, men det var bara ett fåtal gånger som det blev rätt. Öva, öva...

.

Sen var det den stor brunas tur. Hon var rätt lugn och fin till en början men taggade på när hindren kom fram. Även där gick det lite upp och ner. Knepet (som jag lyckas med slumpmässigt känns det som) är att få henne att vilja galoppera kort och ihop av sig själv. När jag försöker bromsa med tyglarna kommer vi i konflikt och hon tappar fokus på hindren eftersom hon blir för fokuserad på att jag stör henne. Mer markarbete således för att få henne mer ihop så vi slipper bli oense. Hon avslutade dock mycket bra efter att jag sagt "Det funkar ju om jag kommer perfekt in men i alla andra fall blir det svårt" varpå René säger (som om det vore den självklaraste saken i världen (vilket det i och för sig borde vara)) "Men se till att komma perfekt in då" varpå jag kom bättre in och hon hoppade jättefint ut.

.

Öva, öva, öva för till senhösten då jävlar vill jag kunna rida felfritt (och helst även snyggt)!