malinsmatchadeliv

Jag har en mycket bra självkänsla. Oavsett om jag går upp ett par kilo i vikt, utsätts för elakheter från min omgivning, presterar dåligt på en tenta eller rider skit på en tävling är jag nöjd med mig själv (jag skakar av mig skit ganska fort, lite som en gås). Mitt egenvärde har för mig således inget med min prestatation att göra.

 

 Mitt självförtroende är (enligt mig själv i alla fall ganska sunt). Jag är en medelmåttig hobbyryttare som på ett hyfsat sätt kan rida 110 på det hästmaterial jag har till mitt förfogande idag. Jag är inget proffs (de rider nämligen 150 alternativt 120 eller 130 på mitt tidigare nämnda hästmaterial). Eftersom jag är väldigt duktig på andra saker; jag är (relativt de allra, allra flesta riktigt bra på att gå i skolan (vilket jag grundar på att jag gick ut gymnasiet med 20.0 utan att lägga ner hela min själ och all min tid i min skolgång) och dessutom är jag även mycket mer envis (vilket jag grundar på en rad olika saker, kom gärna fram och fråga om du vill höra, har ingen lust att skryta om det inte är face to face)) har jag ett väldigt litet behov av att hävda mig genom min ridning. Detta gör att jag kan se mig som en medlmåttig ryttare (och vara nöjd med det) som tror att hon i år är kapabel att göra bra rundor i 110.

 

Givet min självkänsla och mitt självförtroende tycker jag mig ha rätt att vara sjävkritisk. Jag blir arg och besviken på mig själv när jag rider dåligt och glad och nöjd när jag rider bra. Jag tycker absolut inte att jag måste vara jättenöjd med alla rundor jag gjort på Bruden även om de ligger inom variansen för vad jag borde vara nöjd med rent resultatmässigt. Jag vill väl också utvecklas liksom och vill inte behöva gå runt och vara halvnöjd jämnt! Jag är glad när det går bra (som Brudens och min felfria 110 debut och Älgens och min 100 start i Mälarhöjden) och arg och besviken på mig själv när det går mindre bra! Mitt matchningsråd är alltså: Skaffa dig ett bra självförtroende och en bra självkänsla. Då kan du nämligen tillåta dig själv att vara självkritisk (utan att riskera att du ger dig själv anorexia och andra hemskheter) och har därför chansen att göra om och göra rätt och i slutändan bli bättre!

 

 

 

Har läst på Niklas (och hans frus (som för övrigt verkar både vettig och skrivkunnig, vilket ju inte alltför många därute kan beskyllas för att vara) blogg om hans syn på långsiktig och bra träning:

 

 

Har dessutom läst en artikel om Linne Ericsson på Hippson och om hennes syn på hästträning: 

 

Och om man vill se mer av duktiga ryttare som rider med graman kan man kolla här:

 

 

Ojojoj, det verkar finnas en hel massa olika sanningar därute! Hur ska man då kunna ta ställning till alla intryck man får från olika håll (om alltifrån foder till hästens träning och huruvida man ska ha täcke eller inte)? Jo, man får se till att plugga på och försöka samla så mycket kunskap man bara kan! Det är man skyldig både sig själv och de djur man handskas med tycker jag! Eftersom hästfolk ofta är dödssäkra på sin sak är det ofta en dålig idé att kasta ut en fråga om något man är osäker på (oavsett om det är till lilla Lotta med ponnyn i boxen bredvid eller duktiga B-tränaren som verkar veta precis allt) eftersom man får ett svar som uttalas med en oerhörd självklarhet (oavsett om det är frågan om subjektiva åsikter eller absolut sanning). Därför:

 

1. Sök fakta överallt (ja, till och med forumtrådarna på Bukefalos kan innehålla en del bra, men de bör ju kanske betraktas med en gnutta mer skescism än en SLU-rapport) och bygg en egen erfarenhets- och faktabank att plocka ifrån. På så sett har du en egen trygghet som gör att du inte känner dig helt förvirrad när någon kastar ur sig en galenskap (oavsett om det är lilla Lotta eller duktiga B-tränaren).

 

2. (Min favorit!) Ställ sokratiska frågor! Det går till så här: Du följer tillvägagånssättet som beskrivs i punkt 1. När du därefter känner dig riktigt insatt i ett område (foder, träning, huruvida öppna är en samlande övning och varför den ska utföras eller vad det nu kan vara) frågar du en person du vill testa validiteten på en fråga från ditt kärnområde. Om du får ett svar som är "fel" eller konstigt och uttalat med stor självklarhet vet du att den här personen inte är särskilt pålitlig. Får du ett svar som är "rätt" eller verkar rimligt men uttalat med försiktighet vet du att den personen troligtvis inte hasplar ur sig olika sanningar helt utan grund. Och så vidare. Oavsett om det du frågar har med exakt vetenskap (som att hästar behöver äta grovfoder) eller mer subjektivt tyckande (som användandet av gramantyglar) får du reda på om du har att göra med en vettig diskussionspartner eller inte.

 

För det är så vi måste se alla människor i vår omgivning tycker jag, som potentiella partners för diskussion, inte som gudar som uttalar sanningen. Det finns ingen definitiv sanning och därför är det så himla viktigt att vi inte blir missledda och förvirrade bara för att någon vill hävda att det visst gör det. Som med exemplen ovan med duktiga ryttare som tänker olika. Och dessutom måste vi komma ihåg att det är skillnad på proffs och amatörer och inte bara köra copy/paste på det kändisarna gör utan att ha en aning om varför. Myckert att tänka på!

 

Jag tycker att vi måste vara ödmjuka för andras tyckande men ansvariga för vårt eget agerande.Och ansvarig gör man sig själv genom att se till att hålla sig upplyst. För som Martin Luther King så vist sa "Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad" (Inte ett helt klockrent citat kanske, men jag ville verkligen ha ett här. Det jag menar är att det inte hjälper att göra som man blir tillsagd och i efterhand säga "men jag visste inte bättre" utan att man faktiskt borde se till att dubbellchecka att det man gör är rätt och riktigt inna man väljer att göra det. Trots att någon i omgivningen högljutt hävdar att det är rätt) (Mitt propsande på att använda just det här citatet gjorde att det här inlägget blev mycket mer allvarligt än jag hade tänkt i början). Men summan av kardemumman är i alla fall: Du kan inte lita blint på någon! (inte ens Gud) Amen

... ska jag rida fett bra och få fler rosetter! Det är ju trots all det viktigaste av allt. Typ (fast hellre rida fett bra och riva än så där och felfritt. Fast helst båda samtidigt)!

 

Jag har fyllt år och fått precis allt som stod på min önskelista! Jättesnällt och jag är jättetacksam! Dessutom har jag haft en ahaupplevelse! Alltså, jag har ju en tid nu kännt att jag har haft en liten fundering kring mitt och Brudens samspel. Ibland går hon gärna av jättestort, men ibland cyklar hon sig över alternativt trampar om när vi ligger stort. Detta har gjort mig lite fundersam eftersom jag inte riktigt kunnaf förutsäga när de olika hoppen kommer dyka upp vilket i sin tur gjort att jag blivit lite backig (i alla fall mentalt) på hinder för att undvika stora lägen. Och som vi alla vet är backning på hinder en dödssynd (det leder bara till mer och mer backande, helikopterhopp, stopp och dåligt självförtroende)! På framridningen igår till en meter fick jag ett sånt där otäckt cykelsprång på en liten oxer (känns värre än de ser ut tror jag). Jag och Sofia pratade lite och hon tänkte att det kanske berodde på att jag lägger fram handen och ändrar min ridning när vi ligger stort visa gånger. De gångerna blir Bruden förvirrad och trampar om, alternativt cyklar. Så jag såg sedan till att hålla hela vägen fram (som på Poison ungefär) istället för att göra som på Älgen (och lätta ur innan eftersom hon helst vill vara ifred och sköta sig själv). Åh, det funkade så himla bra! Hon blev genast jättetuff!

 

Hade tyvärr ner en oxer i 1 m (varför vet jag inte) och blev lite handlingsförlamad på en annan oxer där jag nästan ridit in ett galoppsprång. Jag måste lära mig att kasta gamla planer över huvudet och agera på ett sätt som passar verkligheten! Men bara att träna på!

 

I 110:n missbedömde Bruden frambommen på en oxer som hade gula bommar överst och rev rätt grovt. Sen red jag typ in nästan två språng på en annan distans och fick bromsadepå slutet eftersom jag blev så chockad och paralyserad! Till hindret efter härjade jag mindre och bromsade istället för att gasa och rev. Men i övrigt är jag jättenöjd med 110:n. Blev nästan lite hoppad ur sadeln på sexan! Och vad fan, alla barn i början heter det väl?

 

 

heter varken Malin Baryard eller Markus Ehning. (Eller förstå mig rätt, de är så klart fantastiskt duktiga och har en fantastisk känsla). Nä, min idol heter Helena Lundbäck. Jag vet att jag tyckte att Mynta var den finaste hästen när jag kollade på hästhoppning på TV när jag var liten eftersom den såg ut som en ponny med en tunga som stack ut. Men det har egentligen inte alls med det här att göra... Nä, jag läste i en intervju som Hippson gjort med Helena att hon aldrig har fått höra att hon har talang, att folk anser att hon bara blivit bra tack vare Mynta och att hon hela tiden kännt att hon fått slå ur underläge. Det där träffade mig och jag kände att "Fan, kan en tjej som alla anser som talanglös komma fyra i en VM-final (vilken annan svensk har lyckats med det?), så kan nog jag rida 120 på ett bra sätt innan jag dör". Och det sitter i. Jag gillar att se mig själv som en person som minsann visst kan lyckas fastän det egentligen inte borde gå. Så har jag ju tagit mig fram i det övriga livet, och det har alltid gått bra. Därför, när saker känns tufft och svårt med ridningen så tänker jag "kan Helena Lundbäck bli bästa svensk i modern tid i ett VM så kan nog jag klara av vad än jag tar mig an på den hobbynivå jag faktiskt befinner mig på". Slutsats: Matcha er själva med en matchande idol!

 

Jag fyller ju år snart och detta är vad jag önskar mig (önskar mig så klart även en massa abstrakta saker som världsfred, felfria rundor, A i alla kurser, hår utan tovor, kläder utan smuts också). 

 

Idag skulle tävlingshästen vila efter sin duktiga insats igår. Dock skulle Poison och Bruden motioneras (de gjorde ju inget extraordinärt igår ju). När jag ropar på Bruden kommer hennes lillasyster också fram (hon är ju inte direkt knähundstypen vanligtvis). När jag och Bruden sen börjar gå genom gräshagen följer hon efter. Ungefär 200 meter (i uppförsbacke) går vi och hon följer envist med hela vägen fram till staketet. Sen står hon och ser alldeles ynklig ut när hon inte får följa med. Gud, tänk att man kan få dåligt samvete av att låta hästen gå kvar i sin gräshage istället för att rida på den (men jag blir ju samtidigt liksom lite varm i hjärtat, hon måste ju gilla sin mamma ganska så mycket (trots att jag kraschade henne i a-hindret i kombinationen i 110:n igår))!

 

Jo, det ska jag strax förklara att man (dvs jag) kan! 

 

Igår var jag, Älg (numera tävlingshästen), Sofia, Sofie, Lyxen mfl i Mälarhöjden. Var där i god tid, förberedde mig väl (åt lasagne och macka på surdegsbröd innan start, hade seriös bangång). Gjorde iordning hästen i sjukt god tid (annars blir jag stressad (vilket vissa tycker är ruskigt roligt)). Red fram (kändes bra), hoppade fram och hon var inte i en enda bom! Alltså det var helt sjukt! Så duktig har hon blivit! (Jag däremot släpper ju all kontroll när jag har medhjälpare som håller koll "ska jag komma igen?", "ska jag verkligen hoppa så där högt" och "hur många är det kvar"). Hjälp! In på banan och rider felfritt, nära tvåan och sexan, slår om till korsgalopp genom svängen mot sista, men annars en riktigt bra runda tycker jag! Kul!

 

Lång, lång väntan och sen på´t igen. Nu hade jag ju trissat upp förväntningarna genom min kaxighet (gällande min ridskicklighet i förhållande till Renés och vem som är mest lämpad att hålla i träningarna), så jag hävdar (barnslig som jag är) att det gick som det gick eftersom att jag hade förargat gudarna. Återigen fin på framridningen, men lite matt (Rev ett, men bara ett räcke). In på banan, backar mig till ettan (fel galopp som jag saktar av för att byta, därav tidsfelet), rider på framåt, tvingas bromsa till två och tre (river påda), korsgalopp till fyra som vi genom ett mirakel tar felfritt ändå, rider in ett språng till femman (lite för kraftigt framåt så river det också), korsgalopp mot kombinationen som jag verkligen skäms för hur jag hanterade a hindret, fin på b, fin på 8:an och 9:an. Men jag tycker att rundorna (förutom in i kombinationen) var ungefär lika bra! De sprången hon räddade i 1m hade hon ner i 110:n. Men bra träning (för oss båda, det är ju trots allt bara vår andra 110 och vår första tillsammans) och bra runda. Kändes inte varken svårt eller högt och jag tror att vi snart gör om och gör rätt (hon får ju liksom indirekt i alla fall bättre förutsättningar att göra rätt när jag gör rätt)!

 

Igår var Niklas hos oss. Det är så himla bra att han kommer lagon ofta. Tillräckligt ofta för att jag ska ha tid att åtgärda eventuella katastrofer och tillräckligt sällan för att jag inte ska glömma bort vad han sagt. Nåväl,, först ut var Bruden som var mycket duktig. Hon fick hoppa jättehögt eftersom Niklas inte orkade sänka åt oss. (Har en film på det, men min gåvotelefon är ju ingen iphone och har ju därför ingen direktkontakt med youtube, så jag jobbar på det)... 

 

 

Sen var det jättehäst som jag inte riktigt hade stenkoll på hela tiden. Det verkar vara en 1 till 1 negativ korrelation på henne och Bruden; då Bruden går bra går C urolie dåligt och tvärt om). Har tyvärr ingen film heller, men det var väl varken katastrof eller kanon. Vi sparar på den bra och tajmade ridningen och de fina sprången tills imorn istället (intalar jag mig i alla fall)!

 

Sist ut var Poison som var jättespänd. Niklas tyckte dock att hon såg mycket bra ut. Sen kom Sofia och förklarade för Niklas att hon inte riktigt beter sig som de flesta spända hästar utan liksom blir helt blockerad. Men jag ska inte psyka så mycket över hur det känns kom vi fram till, ingen utveckling är ju spikrak. Att hon gör det jag ber henne om och att hon tar skänkeln så pass bra att hon utan problem kan galoppera på rätt antal språng på distanserna är ju trots allt ett jättestort steg framåt. Niklas sa att det ju tyvärr inte finns någon enkel lösning utan att det bara handlar om att försöka hitta ett sätt att nå fram och försöka förhindra att hon stänger av, alternativt försöka nå fram och få kontakt igen när hon stängt av. Och hon hoppar ju och rör sig mycket bättre än tidigare trots att det känns skit jämfört med standradläget numera.

 

(Skrittade ut barbacka idag och avslutade med att trava och galoppera ett par varv på utebanan och då var hon superfin och avspänd, så det var väl bara en liten svacka förhoppningsvis. Hon har ju trots allt inte hoppat i ridhuset på flera månader).

 

Men trägen vinner heter det ju, och eftersom jag är så sjukt envis så ska jag se till att vinna över hjärnspökena!

 

Idag när jag red runt kom René förbi ridhuset. Jag berättade kaxigt att jag har för avsikt att rida 110:n på söndag på färre än 8 fel eftersom det skulle innebära att jag är bättre än honom (han har ridit en 110 på Älgen där han fick just 8 fel). "Men gör det du" sa han. Och fortsatte sedan med att säga "då kan du ju dessutom hålla i träningen på onsdag eftersom du är bättre än mig". Mitt mål med söndagen är därför att jag ska rida så pass bra att jag kan skicka ett sms där det typ står "Det blir jag som håller i träningen på onsdag". Mentala målbilder är väl grejen enligt alla mentala tränare, eller är det inte så? Fett taggad är jag i alla fall (kanske får passa mig lite så att jag inte blir övermodig och värlsfrånvänd och helt outhärdlig av bara farten...)! (Fast det är nog ingen risk eftersom Niklas kommer imorn och säkert har ett och annat att anmärka på). 

 

...så ser jag och Bruden ut på bild. Hon är fett snygg. Jag är väl mer så där. När jag ser de här bilderna känns det i alla fall som om Bruden har kapacitet nog för att ta oss runt 110 på ett hyfsat sätt om två veckor (jag vet att jag sagt att jag aldrig ska rida 110 igen eftersom jag inte vill sabba min 100% felfria svit, men det lär jag ju göra redan nu på söndag med Älgen. Men vad då. Man kan ju inte leva hela sitt liv som läktarproffs? (Eller skoja bara, ska så klart göra allt i min makt för att vara flefri på söndag också så klart!)

 

 

Syster gick förbi datorn och fick se bakgrundsbilden på mig och Brun häst från Aspvik. "Alltså, kan du inte bara försöka hålla munnen stängd när du hoppar. Det är för ditt eget bästa". Haha, eftersom jag har så himla mycket extrafokus (utöver det jag utnyttjar nu för att ta mig runt banan vill säga) ska jag självklart alltid från och med nu hålla munnen stängd. För mitt eget bästa.

 

Sammanfattningsvis:

 

Lera= Mer ben behövs.

 

Igår var det till och med klafsigare än i Nyköping. Klafs, klafs. Det roliga, som både jag och Scorpan (Ford Scorpio -94) levde på hela dagen var att parkeringsvakten prisade Scorpan något helt sjukt när jag rullade in på det klafsiga gärdet. "Ah, det är en sån där med V6:a motor, den kan du ju ställa var som helst även en dag som denna och ändå ta dig loss" säger parkeringsvakten (kul att det var samma vakt som sa samma sak på tävlingarna i Märsta i juni också (då körde jag fast trots att det var strålande sol bör tilläggas). "Nja, det tror jag nog inte, den är rätt dålig i sån här terräng faktiskt" försökte jag. "Nej då, det kommer att gå så bra så bra (med en lite överlägsen ton)" (som om jag bara var en liten löjlig tjej utan erfarenhet av lera). "Jaha, jaja" sa jag (och tänkte tyst att det ju kommer bli hans ansvar att bogsera bort mig sedan när jag misslyckats med att backa i uppförsbacke). Scorpan kände sig dock mäkta stolt. En stor dag i hans liv. (Sen lyckade vi ta oss loss (till allas stora förvåning) genom att ändra avspärrningen och rulla framåt). Fyrhjulsdrit är överskattat!

 

Ut med häst och sedan bangång. Direkt när jag började knalla runt tog tävlingsinstinkten överhanden. Klart jag ska vända innanför! Red fram. Klafs, klafs. Bruden var inte alls lika pigg som hemma och jag kände mig en aning skeptisk. Började värdelöst, men i omhoppningen blev det bättre. Rev dock ett räcke som jag kom rätt tight på. Men i alla fall: 0 + 4 fel i första försöket!

 

Till andra klassen var det typ samma. Helt sjukt dålig start (backade till och med in ett extra till tvåan). (Fotograf Bosse som samtalar med Sofia säger till och med "Oj, det där blev ju inte bra alls" om bilden han tog över första hindret). Nä, konstigt att inte bilden blir bra när jag jag inte alls har hästen med mig... Puckojag! (Dessutom tycker jag Sofias nej (på frågan om det är den hästen som hon brukar rida på) låter lite väl förskräckt och negativt. Bruden är en drömhäst och stjärna)!

 

Rev tyvärr sista i grunden lite onödigt, men sånt är livet. Mer ben och mer känsla till nästa gång så hon är mer ihop och inte så av och på och så att jag får bättre avsprångspunkter. Men jaja, bara att traggla på!

 

 Videon till andra klassen (inkl expertkommentarer)