malinsmatchadeliv

Igår var jag och Älg på tävling själva. Gud var glad och nöjd jag blir när jag får valuta för pengarna! Fast egentligen, det får man ju väl alltid tycker jag? När det är sådan där bildligt talade pengar man menar i alla fall... Att en tröja på H&M inte alltid håller är ju en annan sak och har ju mer med bokstavliga pengar att göra. Men nu svävar jag iväg. I alla fall är jag så himla glad för att den mer ordnade ridning jag ägnat mig åt de senaste veckorna har givit resultat. Åh, vad fin och reglerbar hon var igår! Hon rev två gånger totalt på framhoppningen, och det var till andra klassen och framhoppningspersonalen hade råkat mäta fel och lagt räcket på 120 istället för 110 (så det räknas egentligen inte eftersom hon inte hade rivit om hindret hade varit 110). 

 

Sedan har vi persat och har numera felfritt resultat till och med 105. Fett! Jättenöjd med båda rundorna (det kändes som att jag hade oceaner av tid på mig, jämfört med förra veckans hemmatävling där hindren kom lite snabbare, vilket ju var en riktigt fet känsla som jag aldrig haft förut. Öva svårt så känns normalstandarden lätt är knepet alltså! I 110 hade vi två ner. Men hon gick i rätt galopp hela banan, och det har fasiken aldrig hänt på tävling förut, det är riktigt stort tycker jag. Varför hon rev vet jag inte (eller jo, det gör jag ju så klart, men det var inga stora ryttarmissar som orsakade det), är jättenöjd med hur jag red på just de två hindren, men å andra sidan red jag betydligt sämre på två hinder som vi inte rev, så det var väl ändå rättvist i slutändan! Jag är bara lite ledsen över att jag inte har rundorna på film när de var så bra (vilket jag ju kan säga just eftersom de inte finns på film). Det var nog min bästa tävlingsdag hittills, ridmässigt räknat. Men jaja, det är väl som sagt ett sånt där typiskt i-landsproblem, det där med de uteblivna filmerna (jag latade mig och red i tröja, så jag hade ju inte ens varit speciellt snygg om det nu funnits någon film (får jag väl trösta mig med))...

Vill bara skriva ner detta någonstans så att jag har det på pränt. Efter att jag börjat rida mer i galopp går hästarna bättre i galopp. Efter bara en vecka! Alltså fatta om jag börjat typ i våras?! Men inte bli arg nu, bättre sent än aldrig heter det ju.

 

Det här påminner mig om tiden när varje hoppträning på Poison var en ren plåga (hösten 2010). Alltså det bara knöt sig för henne varje gång. Och jag lipade och snorade och bar mig åt mest hela tiden (tur att René och övrig omgivning är härdad). Men sen en träning när jag var ensam fick jag plötsligt en ahaupplevelse. För att efteråt (så klart) brista ut i gråt. René tittade på mig som att jag var dum i huvudet på riktigt och frågade "Men nu behöver du väl i alla fall inte hålla på och gråta? Nu gick det ju jättebra!". Varpå jag svarar "Jo, men jag är så frustrerad på alla gånger jag ridit runt och det har gått dåligt och att jag inte bara gjort rätt på en gång. Tänk på all tid jag slösat!". Varpå han säger "Ok, så den här gången gråter du alltså för att det gick bra?". Efter det kände jag att nu får det faktiskt finnas någon slags gräns för hur mycket man får grina och att det faktiskt inte är ok att grina när det går bra. För då behöver man nog både terapi och psykofarmaka. Därför grinar jag inte nu. Jag är trots allt inte mentalt instabil.

 

Alltså, alla som håller på med hoppning vet ju (hoppas jag i alla fall) hur viktig galoppen är. Det är ju liksom i den gångarten man hoppar. Ändå, vilket slog mig som en blixt från klar himmel när jag sadlade på första hästen en dag i förra veckan, rider jag mycket mindre i galopp än i trav på båda hästarna. Alltså jag blir så trött! VARFÖR liksom?! Jo, för att jag är lat så klart! Båda hästarna är lättare att rida i trav (eftersom jag alltid rider i trav eftersom det är lättare att ha ordning på dem där) och därför fortsätter jag av lathet att rida mer i trav. Alltså vilket jävla moment 22 och vilket slöseri med tid! Jag blir verkligen så frustrerad och arg på mig själv när jag upptäcker sånt här ologiskt och destruktivt beteende! Men sedan dess är det slut på de här dumheterna. Jättejobbigt är det också, för oss alla tre, men snart jävlar kommer vi minsann vara superreglerbara och starka (vissa mer än andra förhoppningsvis).

 

Nåväl, idag var det ju onsdagsträning. Åh, det gick så himla bra! Hoppade kombination och trekombination (med kort anridning ur ett hörn) och det kändes så lätt och bra. Fastän jag fick tillbakalägen ett par gånger hade Poison inga problem att sträcka ut imellan och med lätthet nå ut över sista. Det är verkligen så stort! Alltså herregud! Hade någon filmat idag och visat mig filmen för ett år sedan hade jag trott att det varit trickfilmat. Som jag har slitit och härjat för att överhuvudtaget få oss igenom. Och nu är det inget snack! Oxern ut låg på en meter ungefär på slutet och förut var det ju en ganska skrämmande höjd med den hästen eftersom hon bara kröp ihop och försvann in i sig själv. Men nu var det som en promenad i parken ungefär. Mesig som jag är vill jag ju sluta med flaggan i topp (vilket René snart nog kommer tröttna på, men har än så länge en del överseende med tanke på de problem vi haft) och inte utmana ödet.

 

Det enda tråkiga med att det går så bra hela tiden nu är att min omgivning nog snart kommer tröttna på att lyssna på när jag tjatar om hur fantastisk min häst är (när den bara utför standardgrejer som vilken femåring som helst med lätthet bör klara av), men det får jag väl ta. Jag lär väl säkert inte ens märka när detta händer (har det kanske redan hänt?) utan kommer nog bara fortsätta mala på.

 

Sen var det Älgens tur. Hon fick göra sina standardgrejer; övergångar och tempoväxlingar. Låter ju som två grejer som bara borde funka från start, men jag lyckas ändå fylla ridpass på ridpass med bara detta. Jaja, men så är ju jag jag och Markus Ehning Markus Ehning (hade det varit tvärt om hade jag väl gjort en sjuhelvetes massa andra saker)... Mitt galopparbete verkar i alla fall givit effekt. Idag galopperade hon så bra (en kort stund i alla fall) att jag önskade att någon varit där och filmat (eller i alla fall sett). Oturligt nog var ingen kvar eftersom jag tryckt i mig äppelkaka istället för att rida under tiden det fanns publik. Men sånt är väl livet. Man sjunger ju bäst i duschen, är tuffast på stan när alla andra är hemma, häftigast i världen på facebook och rider bäst på läktaren. Ja, ni fattar.

 

Och den var mycket bättre tyckte jag! När jag pratade med René så sa jag att det nog berodde på att det var en lättare bana än på lördagen, men det höll han inte med om. Då sa jag att jag i såna fall måste ha utvecklats i min ridskicklighet över natten (och vi är ju alla fan av subjektiva tolkningar, så jag kör på den)! 

 

Nåväl, hade en sjukt mycket bättre framhoppning. Kände mig till och med lite proffsig när jag först hade framåtläge på räcket som hon så klart rev rätt grovt. Kom igen och samlade ihop henne bra och hon hoppade plättlätt över (sen att jag ju liksom inte väljer mina lägen utan mer får dem tilldelade är ju kanske en annan femma)! Efter det fantastiska språnget valde jag att inte hoppa mer av risk för att förstöra känslan. 

 

Väl inne på banan lyckades jag börja med att riva både ettan och tvåan. Men sen! Alltså shit! Hon hoppades så himla fint på tre, fyra och fem! Gud, de sprången kan jag leva länge på! Sen stort på sexan, ok på sjuan och sen slår hon så klart om till korsgalopp mot kombinationen som jag kommer nära på, hon hade inte en chans att få upp bak (fram däremot fick hon upp superhögt). Efter det galopperar jag ungefär ett halvt varv mot nian i korsgalopp (ville liksom inte sabba den återfunna rytmen, eftersom den för mig är så svår att finna och så lätt att tappa). Men lite salsaträning på det här så ska det nog bli prima! Sex starter kvar i år (alltså inte på 110 kanske jag ska tillägga) och mitt mål kvarstår; fyra fel eller bättre! (Och eftersom jag nu övat på maxsvårigheten som 110:bana kan erbjuda så känner jag mig väl förberedd)! Och det känns inte alls högt eller särskilt svårt heller! Jag har sån himla tur som har en sådan fin och duktig läromästare. Men 12 fel totalt alltså, men mycket bättre känsla! 

 

Idag red jag ut på Poison och hon var riktigt duktig, Tempoväxlingar, övergångar och galoppfattningar körde vi. Fan vad fin hon kommer vara till våren när jag nu äntligen kommit på hur jag ska göra!

 

Idag red jag 110 på Älgen för andra gången. Hemma var det, så det var ingen "långsida snett igenom med oxrar smala som vandrande pinnar" - bana direkt.  Men det tycker jag är bra. Hellre att jag får reda på nu att jag måste lära mig att ha koll än senare. Kul att komma upp i klasserna och liksom vara "men ojdå, vad i hela friden hände nu? Det som har gått så himla lätt hittills. Dumma, dumma häst/banbyggare/Gud/mamma!". 

 

Hade min genom tiderna sämsta framridning. Hemskt. Fick inte till många bra språng och vi bara rev och rev och rev. Blev störd över att folk tog plats och koncentrerade mig på annat löjligt. Skärpning till imorgon och rid bättre! Det borde ju vara det enda viktiga att komma ihåg att koncentrera sig på? Nåväl, kändes lite på och av och orytmiskt inne på banan (vilket René trodde berodde på att jag blev tvungen att rida aktivt hela vägen och liksom inte kunde sitta passiv och vänta in hindren). Fick åtta fel; första efter en linje på fem tillbaka som jag inte lyckades få till i tid och andra eftersom jag var tvungen att bromsa mot muren. Sen tog hon inte riktigt tag som jag hade förväntat mig på åttan men den lyckades hon cykla sig över i alla fall. Så nu har jag uppnått mitt årsmål; att rida lika bra som Rene (dvs med åtta fel). Fett! Imorgon ska jag rida bättre och siktar från och med nu på att vara bättre än René (dvs fyra eller inga fel). Men framför allt vill jag få till en rytmiska rundor!

 

 

.. och menar faktiskt det! I lördags gjorde jag och Poison en hejdundrande debut på dressyrbanan och red ihop fantastiska 40%. Efter mitt förra besök inne på dressyrarenan åkte jag den här gången, vis av erfarenhet, inte alls i lika god tid. Åt helvete med det! Kom fram alldeles för sent. Så jävla slarvigt av mig, blir så trött på mig själv! Insåg att jag inte skulle hinna rida fram ordentligt och försöker att bara hålla mig lugn och tom i huvudet för att försöka göra hästen lugn. Hon var faktiskt riktigt fin under den korta framridningen som vi fick, men när vi ska in i ridhuset känner jag bara att det kommer gå åt helvete. Hon var minst sagt tveksam på att gå in och när vi väl kommit in gick vi runt i en mycket, mycket försiktig skritt. Ett steg i taget så att säga. Visste inte om man fick trava i collectingring (och eftersom jag förstått att jag skulle komma toksist ville jag inte göra det heller ifall det skulle störa ryttaren som red sitt program). In på banan och hon blir till och mer ännu mer skeptisk. Men om man ska se det från den ljusa sidan så var det ju alla fall tur att det inte var några hinder i ridhuset! Börjar mitt program, rider upp på medellinjen, gör halt och sedan är det meningen att vi ska komma fram i trav igen. Jomen tjena! Trav blir det först efter hörnet. Sen fortsatte programmet i den stilen ungefär. Det bra med den här förnedrande upplevelsen är i alla fall att jag nu kan konstatera att det inte är det att hon inte vill hoppa. Utan snarare att hon blir så spänd att hon inte vill göra någonting. Domaren var i alla fall snäll och skrev bara "Fin häst som är väldigt osäker och ostadig. Behöver vänja sig vid främmande miljöer". (Och sedan det obligatoriska Lycka till!). Jag känner mig fortfarande så glad över förra helgen succé att det inte stör mig så mycket att det gick åt helvete. Åkte och red för Gina igår för att hon inte skulle få gå för länge och fundera på helgens hemska bortaupplevelse och det gick svinbra. Jaja, bara att streta på!

 

 

Hoppträning igår och det var nog något slags rekord tror jag! Först Poison som verkar vara inne i en fantastisk fas.

 

Hade jag aldrig suttit på hästen innan hade jag trott att den person som sagt att hon är väldigt tittig och spänd varit mytoman. Hade någon sagt att det alltid krävs ett mindre krig av anstränging för att få henne att gå på rätt antal galoppsprång mot tittiga hinder hade jag trott att den var dum i huvudet. Ja, ni fattar nivån. Vi hoppar fram på Japanskynket och jnär jag kommer första gånger ser jag att jag ligger mitt i mellan två språng och tar tillbaka för att jag antar att den kommer stå emot av sig själv och få en bra avsprångspunkt då. Icke. Rider på framåt nästa gång och det går jättbra. Sen grind, ligger stort lägger på skänkeln och hon tar av, sen sex språng på båge mot vattnet, rider på lugnt och det blir perfekt på sex språng (helt automatiskt).

 

Nästa gång på grinden ligger jag i samma läge men lägger inte på skänkeln, vad gör den tappra hästen då? Jo, hon räddar sig själv och mig och trampar om! Fatta, hon känner att jag svikit henne och lämnat henne själv, men trots detta tänker hon "äh, jag törs ändå!"! Och trots omtramp har vi inga problem att nå fram på fem mot det schackrutiga skynket! Jag var typ i chock! Gången efter bromsar jag ifrån samma läge och får två korta. Men efter det, då jävlar rider jag framåt som jag ska och det blir kalas! Sen fortsatte det så! Så himla skoj!

 

Sen var det Älgens tur. Lite älgig först (och det blev ju knappast bättre av att jag landar i korsgalopp efter Japanskynket, härjar på i älgkorsgalopp (typ motsatsen till sån där balanserad korsgalopp som Niklas säger att jag ska rida i om jag inte lyckas få rätt galopp) och sedan får ett stort språng in på grinden och inte har en suck att få in fem mot schakrutiga. Men sen tog jag mig samman! Vi avslutade med serie med jättekorta avstånd och hon var verkligen duktig! Även jag (trots att jag inte till 100% lyckades implementera Renés instruktion). Men det är det jag gillar med hans träningar. Han tilltalar en alltid som att man faktiskt har känsla och faktiskt har möjlighet att omsätta en instruktion av typen "Se till att den har lång hals, kort galopp, inte ligger på i handen och att den får ett kort språng in och att du håller dig upprätt genom hela serien samtidigt som du driver lite mer med vänsterskänkeln för annars kommer den riva". En annan tränare hade väl typ sagt "försök komma in i serien i (rätt) galopp och om den sedan river får den skylla sig själv". Jag gillar att han verkar tro att man kan men att man bara latar sig, (typ som när man väljer att lägga dem på omtramp alternativt inte ser distansen i tid eller vrider sig åt fel håll så att de landar i fel galop).

I lördags var jag och Poison och Sofia i Rimbo. Jag gick upp halv fem, körde iväg i lyxbilen (med värmesystem som funkar, fyrhjulsdrift, radio som inte skär, minimal risk för att traktorhjälp ska behövas för att ta sig upp ur gropen med mera) och börjar mecka ihop det som ska med.  Ska koppla in elen till släpet vid 10 i sex och inser att de två kontaktdelarna inte är helt kompatibla (dubbelt så många hål i uttaget som i kontakten) och får panik. Får upp Sofia som föreslår att vi ska leta efter adapter (efter att hon pedagogiskt förklarat skillnaden mellan 7polskontakt och 13polskontakt). Vi hittar adapter, och efter att hon lagt sin panna i djupa veck i ungefär en kvart lyckas vi få allt ihopkopllat. In med häst och iväg.

 

Kommer fram och förutsättningarna är idela! Jättestort ridhus, jättesmå hinder med bara bommar. Fikar (jag är lite nervös och får bara i mig halva toasten). Fixar häst och börjar rida fram. Hon var så himla avslappnad! Alltså jämfört med vad hon brukar vara borta. Ok, hon var en aning avstängd och inte helt mottaglig för framåtdrivande hjälper, men smackning och spö mot chapsen (alltså ljud) funkade bra. Inne på framhoppningen blev hon aningens mer spänd, men absolut inte okontaktbar. Red en stund och tog ett par språng. Bestämde mig sedan för att ta av mig sporrarna eftersom de var helt verkningslösa och det kändes bättre att inte sitta och trycka med dem (det lär hon ju knappast bli mer lydig av inför framtiden direkt). Ut från framhoppningen och sedan en stunds väntan utanför ridhuset. Nu var hon mycket mer spänd! Vi tog ett steg i taget för att inte riskera att gå ner oss i kvicksanden. In i ridhuset kom vi dock utan problem och efter att hon kikat lite på morotsinfångaren på hinder två kunde jag till och med trava runt helt obehehindrat. När det var min tur lyckades jag fatta galopp direkt (ingen vansinnigt energisk galopp, men likväl rätt gångart) och bestämde mig för att bara försöka hålla ångan uppe så bra det går. Och hon är så himla duktig! Ingen bjudning att tala om, men ingen direkt tveksamhet heller! Bara tuffar på och går till och med av stort både på 4:an och 7:an. Alltså när jag ridit i mål felfritt var jag så lycklig att jag inte kunde låta bli att gråta en skvätt. Hon som delade ut rosetter vid insläppet såg väl, milt sagt, förvånad och fundersam ut. Men vad fan, det bjuder jag på!

 

Kul var också att Sofia nog var mest nervös (till och med mer än Poison). Haha, vem säger att det inte kan vara nervöst att vara med när någon rider 80cm clear round?

 

Jag har verkligen varit allvarligt fundersam och tvivlat, men nu känns det mycket mer hoppfullt igen. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Men är hon så här duktig känns det i alla fall som att framgång ligger närmre nuet än oändligheten!