malinsmatchadeliv

I lördags var jag och Poison och Sofia i Rimbo. Jag gick upp halv fem, körde iväg i lyxbilen (med värmesystem som funkar, fyrhjulsdrift, radio som inte skär, minimal risk för att traktorhjälp ska behövas för att ta sig upp ur gropen med mera) och börjar mecka ihop det som ska med.  Ska koppla in elen till släpet vid 10 i sex och inser att de två kontaktdelarna inte är helt kompatibla (dubbelt så många hål i uttaget som i kontakten) och får panik. Får upp Sofia som föreslår att vi ska leta efter adapter (efter att hon pedagogiskt förklarat skillnaden mellan 7polskontakt och 13polskontakt). Vi hittar adapter, och efter att hon lagt sin panna i djupa veck i ungefär en kvart lyckas vi få allt ihopkopllat. In med häst och iväg.

 

Kommer fram och förutsättningarna är idela! Jättestort ridhus, jättesmå hinder med bara bommar. Fikar (jag är lite nervös och får bara i mig halva toasten). Fixar häst och börjar rida fram. Hon var så himla avslappnad! Alltså jämfört med vad hon brukar vara borta. Ok, hon var en aning avstängd och inte helt mottaglig för framåtdrivande hjälper, men smackning och spö mot chapsen (alltså ljud) funkade bra. Inne på framhoppningen blev hon aningens mer spänd, men absolut inte okontaktbar. Red en stund och tog ett par språng. Bestämde mig sedan för att ta av mig sporrarna eftersom de var helt verkningslösa och det kändes bättre att inte sitta och trycka med dem (det lär hon ju knappast bli mer lydig av inför framtiden direkt). Ut från framhoppningen och sedan en stunds väntan utanför ridhuset. Nu var hon mycket mer spänd! Vi tog ett steg i taget för att inte riskera att gå ner oss i kvicksanden. In i ridhuset kom vi dock utan problem och efter att hon kikat lite på morotsinfångaren på hinder två kunde jag till och med trava runt helt obehehindrat. När det var min tur lyckades jag fatta galopp direkt (ingen vansinnigt energisk galopp, men likväl rätt gångart) och bestämde mig för att bara försöka hålla ångan uppe så bra det går. Och hon är så himla duktig! Ingen bjudning att tala om, men ingen direkt tveksamhet heller! Bara tuffar på och går till och med av stort både på 4:an och 7:an. Alltså när jag ridit i mål felfritt var jag så lycklig att jag inte kunde låta bli att gråta en skvätt. Hon som delade ut rosetter vid insläppet såg väl, milt sagt, förvånad och fundersam ut. Men vad fan, det bjuder jag på!

 

Kul var också att Sofia nog var mest nervös (till och med mer än Poison). Haha, vem säger att det inte kan vara nervöst att vara med när någon rider 80cm clear round?

 

Jag har verkligen varit allvarligt fundersam och tvivlat, men nu känns det mycket mer hoppfullt igen. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Men är hon så här duktig känns det i alla fall som att framgång ligger närmre nuet än oändligheten!