1. Red barbacka på Poassonen idag. Gjorde helt ok övergångar från trav till skritt. Fan alltså, snart så är det Grand Prix och piaff, passage och seriebyten! (Ja, hon ska få vintervila snart. Har dock lite svårt att komma ihåg att jag bara ska skritta...).
2. Hotade den totalt värdelösa webbshoppen med att jag skulle anmäla dem till Allmänna Reklamationsnämnden om de inte förde över mina pengar snarast. Oj vad fort det gick plötsligt! De blev mycket snabbt välsignade med förmågan att både svara på mail och att föra över pengar. Vilken utveckling (vad är det nu man säger; (Plötsligt händer det)!
Kära Bullen: Är det normalt att rida mer utan än med sadel?
Rider väl på som vanligt typ. Rätt lugnt är det så här i kylan. Hänger en del med min idol för att få inspiration:
Här är en annan idol (alltså videon är så skön (typ när hon klappar på konkurrenterna med racketet (alltså vad är korrekt bestämd form singular (skulle i och för sig kunna googla, men är för lat)?), kastar pokalerna på hög mm).Dessutom; var fan kommer hela tennismatchen in i bilden kan man ju undra, hur tänkte de där? "Hmm, lite kläder på Victoria, ett inslag av rap och... säg inget... vi regisserar det hela som en tennismatch. Briljant!" Var det så det gick till måntro? Gillar verkligen Victoria Silvstedt (säger hon som ogillar allternativt är helt likgiltig inför de flesta artister...)! Undra vad det beror på, vad säger det om mig som person? Vad har Victoria som jag verkligen gillar? Vet inte, men jag tycker hon verkar jävligt mycket smartare och skönare än de flesta...
Har pga skolan (haha vilket skämt, vem försöker jag lura?!) inte hunnit med Bäbis, så henne gav jag bort för ett tag. Nu är hon dock återtagen (eftersom de andra hästarna behöver vila). Hoppade henne i onsdags och satan i gatan alltså! Hoppade oxer oxer med åtta galoppsprång mellan. Åh hon var så duktig (hoppade som en miljon). Jag också tyckte jag. "Ja, det är ju i alla fall betydligt mycket bättre nu" var Renes kommentar gällande min ridning. Haha, inget onödigt beröm här inte! Men han tyckte i alla fall att jag kunde åka till Södertälje på lördag och rida pay&jump. 60 cm blir det! Provlastade bäbis idag, och återigen, vilken stjärna!
Gick rakt på. Stod som ett ljus, åkte ett par varv i ridhuset, lastade av och på och av igen. Hon var mest intresserad av havren, var hon stod när hon fick den var mer sekundärt. Hungriga hästar är grejen alltså! Känns tryggt inför söndagen!
Bäbis i somras (hoppad i typ en månad regelbundet)
Film från en träning för ett par veckor sedan. Alltså första filmen är verkligen typisk onsdagsträning. "Engagera höger bakben. Men engagera höger bakben över hindret. Den ska inte byta galopp"! och jag som svarar "Nä". Jag är ju liksom uppfostrad med att försöka duger inte (och med Gunde Svan som säger "Nära räknas inte på Fortet" på fredagskvällarna). Och nåde den som säger att den gjort sitt bästa som en bortförklaring efter att den misslyckats (det är nog ett av mina hjärteämnen efter rumskrökningen tror jag (alltså vad det innebär att verkligen göra sitt bästa))! Nåväl, det känns liksom rätt hemma när tränare statear det uppenbara (jag misslyckades ju med en sådan trivial som att fortsätta i samma galopp över ett litet räcke på böjt spår. Då är det ju nästan uppenbart att jag nog inte förstått vad meningen var).
Sen hoppade vi trekombination också, här är en film där det går så där.
Igår var det träning igen. Red Bruden för första gången på typ två månader. Så himla roligt! Jätteduktig på slutet och jag red faktiskt jättebra också! Men hon hade päls som en welshponny korsat med isbjörn. Måste åtgärdas!
Vill bara skriva ner detta någonstans så att jag har det på pränt. Efter att jag börjat rida mer i galopp går hästarna bättre i galopp. Efter bara en vecka! Alltså fatta om jag börjat typ i våras?! Men inte bli arg nu, bättre sent än aldrig heter det ju.
Det här påminner mig om tiden när varje hoppträning på Poison var en ren plåga (hösten 2010). Alltså det bara knöt sig för henne varje gång. Och jag lipade och snorade och bar mig åt mest hela tiden (tur att René och övrig omgivning är härdad). Men sen en träning när jag var ensam fick jag plötsligt en ahaupplevelse. För att efteråt (så klart) brista ut i gråt. René tittade på mig som att jag var dum i huvudet på riktigt och frågade "Men nu behöver du väl i alla fall inte hålla på och gråta? Nu gick det ju jättebra!". Varpå jag svarar "Jo, men jag är så frustrerad på alla gånger jag ridit runt och det har gått dåligt och att jag inte bara gjort rätt på en gång. Tänk på all tid jag slösat!". Varpå han säger "Ok, så den här gången gråter du alltså för att det gick bra?". Efter det kände jag att nu får det faktiskt finnas någon slags gräns för hur mycket man får grina och att det faktiskt inte är ok att grina när det går bra. För då behöver man nog både terapi och psykofarmaka. Därför grinar jag inte nu. Jag är trots allt inte mentalt instabil.
Jag har en mycket bra självkänsla. Oavsett om jag går upp ett par kilo i vikt, utsätts för elakheter från min omgivning, presterar dåligt på en tenta eller rider skit på en tävling är jag nöjd med mig själv (jag skakar av mig skit ganska fort, lite som en gås). Mitt egenvärde har för mig således inget med min prestatation att göra.
Mitt självförtroende är (enligt mig själv i alla fall ganska sunt). Jag är en medelmåttig hobbyryttare som på ett hyfsat sätt kan rida 110 på det hästmaterial jag har till mitt förfogande idag. Jag är inget proffs (de rider nämligen 150 alternativt 120 eller 130 på mitt tidigare nämnda hästmaterial). Eftersom jag är väldigt duktig på andra saker; jag är (relativt de allra, allra flesta riktigt bra på att gå i skolan (vilket jag grundar på att jag gick ut gymnasiet med 20.0 utan att lägga ner hela min själ och all min tid i min skolgång) och dessutom är jag även mycket mer envis (vilket jag grundar på en rad olika saker, kom gärna fram och fråga om du vill höra, har ingen lust att skryta om det inte är face to face)) har jag ett väldigt litet behov av att hävda mig genom min ridning. Detta gör att jag kan se mig som en medlmåttig ryttare (och vara nöjd med det) som tror att hon i år är kapabel att göra bra rundor i 110.
Givet min självkänsla och mitt självförtroende tycker jag mig ha rätt att vara sjävkritisk. Jag blir arg och besviken på mig själv när jag rider dåligt och glad och nöjd när jag rider bra. Jag tycker absolut inte att jag måste vara jättenöjd med alla rundor jag gjort på Bruden även om de ligger inom variansen för vad jag borde vara nöjd med rent resultatmässigt. Jag vill väl också utvecklas liksom och vill inte behöva gå runt och vara halvnöjd jämnt! Jag är glad när det går bra (som Brudens och min felfria 110 debut och Älgens och min 100 start i Mälarhöjden) och arg och besviken på mig själv när det går mindre bra! Mitt matchningsråd är alltså: Skaffa dig ett bra självförtroende och en bra självkänsla. Då kan du nämligen tillåta dig själv att vara självkritisk (utan att riskera att du ger dig själv anorexia och andra hemskheter) och har därför chansen att göra om och göra rätt och i slutändan bli bättre!
Sen så blir ju mitt ridrelaterade självförtroende hela tiden bättre tack vare mina fantastiska tävlingskompanjoner!
Har läst på Niklas (och hans frus (som för övrigt verkar både vettig och skrivkunnig, vilket ju inte alltför många därute kan beskyllas för att vara) blogg om hans syn på långsiktig och bra träning:
Och om man vill se mer av duktiga ryttare som rider med graman kan man kolla här:
Ojojoj, det verkar finnas en hel massa olika sanningar därute! Hur ska man då kunna ta ställning till alla intryck man får från olika håll (om alltifrån foder till hästens träning och huruvida man ska ha täcke eller inte)? Jo, man får se till att plugga på och försöka samla så mycket kunskap man bara kan! Det är man skyldig både sig själv och de djur man handskas med tycker jag! Eftersom hästfolk ofta är dödssäkra på sin sak är det ofta en dålig idé att kasta ut en fråga om något man är osäker på (oavsett om det är till lilla Lotta med ponnyn i boxen bredvid eller duktiga B-tränaren som verkar veta precis allt) eftersom man får ett svar som uttalas med en oerhörd självklarhet (oavsett om det är frågan om subjektiva åsikter eller absolut sanning). Därför:
1. Sök fakta överallt (ja, till och med forumtrådarna på Bukefalos kan innehålla en del bra, men de bör ju kanske betraktas med en gnutta mer skescism än en SLU-rapport) och bygg en egen erfarenhets- och faktabank att plocka ifrån. På så sett har du en egen trygghet som gör att du inte känner dig helt förvirrad när någon kastar ur sig en galenskap (oavsett om det är lilla Lotta eller duktiga B-tränaren).
2. (Min favorit!) Ställ sokratiska frågor! Det går till så här: Du följer tillvägagånssättet som beskrivs i punkt 1. När du därefter känner dig riktigt insatt i ett område (foder, träning, huruvida öppna är en samlande övning och varför den ska utföras eller vad det nu kan vara) frågar du en person du vill testa validiteten på en fråga från ditt kärnområde. Om du får ett svar som är "fel" eller konstigt och uttalat med stor självklarhet vet du att den här personen inte är särskilt pålitlig. Får du ett svar som är "rätt" eller verkar rimligt men uttalat med försiktighet vet du att den personen troligtvis inte hasplar ur sig olika sanningar helt utan grund. Och så vidare. Oavsett om det du frågar har med exakt vetenskap (som att hästar behöver äta grovfoder) eller mer subjektivt tyckande (som användandet av gramantyglar) får du reda på om du har att göra med en vettig diskussionspartner eller inte.
För det är så vi måste se alla människor i vår omgivning tycker jag, som potentiella partners för diskussion, inte som gudar som uttalar sanningen. Det finns ingen definitiv sanning och därför är det så himla viktigt att vi inte blir missledda och förvirrade bara för att någon vill hävda att det visst gör det. Som med exemplen ovan med duktiga ryttare som tänker olika. Och dessutom måste vi komma ihåg att det är skillnad på proffs och amatörer och inte bara köra copy/paste på det kändisarna gör utan att ha en aning om varför. Myckert att tänka på!
Jag tycker att vi måste vara ödmjuka för andras tyckande men ansvariga för vårt eget agerande.Och ansvarig gör man sig själv genom att se till att hålla sig upplyst. För som Martin Luther King så vist sa "Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad" (Inte ett helt klockrent citat kanske, men jag ville verkligen ha ett här. Det jag menar är att det inte hjälper att göra som man blir tillsagd och i efterhand säga "men jag visste inte bättre" utan att man faktiskt borde se till att dubbellchecka att det man gör är rätt och riktigt inna man väljer att göra det. Trots att någon i omgivningen högljutt hävdar att det är rätt) (Mitt propsande på att använda just det här citatet gjorde att det här inlägget blev mycket mer allvarligt än jag hade tänkt i början). Men summan av kardemumman är i alla fall: Du kan inte lita blint på någon! (inte ens Gud) Amen
... ska jag rida fett bra och få fler rosetter! Det är ju trots all det viktigaste av allt. Typ (fast hellre rida fett bra och riva än så där och felfritt. Fast helst båda samtidigt)!
Nu ska jag trimma till både mig själv och jättedjuret så vi lyckas!
heter varken Malin Baryard eller Markus Ehning. (Eller förstå mig rätt, de är så klart fantastiskt duktiga och har en fantastisk känsla). Nä, min idol heter Helena Lundbäck. Jag vet att jag tyckte att Mynta var den finaste hästen när jag kollade på hästhoppning på TV när jag var liten eftersom den såg ut som en ponny med en tunga som stack ut. Men det har egentligen inte alls med det här att göra... Nä, jag läste i en intervju som Hippson gjort med Helena att hon aldrig har fått höra att hon har talang, att folk anser att hon bara blivit bra tack vare Mynta och att hon hela tiden kännt att hon fått slå ur underläge. Det där träffade mig och jag kände att "Fan, kan en tjej som alla anser som talanglös komma fyra i en VM-final (vilken annan svensk har lyckats med det?), så kan nog jag rida 120 på ett bra sätt innan jag dör". Och det sitter i. Jag gillar att se mig själv som en person som minsann visst kan lyckas fastän det egentligen inte borde gå. Så har jag ju tagit mig fram i det övriga livet, och det har alltid gått bra. Därför, när saker känns tufft och svårt med ridningen så tänker jag "kan Helena Lundbäck bli bästa svensk i modern tid i ett VM så kan nog jag klara av vad än jag tar mig an på den hobbynivå jag faktiskt befinner mig på". Slutsats: Matcha er själva med en matchande idol!
Jag fyller ju år snart och detta är vad jag önskar mig (önskar mig så klart även en massa abstrakta saker som världsfred, felfria rundor, A i alla kurser, hår utan tovor, kläder utan smuts också).
Idag skulle tävlingshästen vila efter sin duktiga insats igår. Dock skulle Poison och Bruden motioneras (de gjorde ju inget extraordinärt igår ju). När jag ropar på Bruden kommer hennes lillasyster också fram (hon är ju inte direkt knähundstypen vanligtvis). När jag och Bruden sen börjar gå genom gräshagen följer hon efter. Ungefär 200 meter (i uppförsbacke) går vi och hon följer envist med hela vägen fram till staketet. Sen står hon och ser alldeles ynklig ut när hon inte får följa med. Gud, tänk att man kan få dåligt samvete av att låta hästen gå kvar i sin gräshage istället för att rida på den (men jag blir ju samtidigt liksom lite varm i hjärtat, hon måste ju gilla sin mamma ganska så mycket (trots att jag kraschade henne i a-hindret i kombinationen i 110:n igår))!
Tog lite bilder för att ingen ska anklaga mig för att vara mytoman
Här har vi gått en stund och hon fortsätter ihärdigt att hänga med
"Jag brukar ju ha grimma på när vi ska in, men det är nog andra regler idag"
Spanar lite försiktigt när jag öppnar staketet
Bu! Självömkan verkligen lyser om henne när hon förstår att hon måste stanna i hagen
Idag när jag red runt kom René förbi ridhuset. Jag berättade kaxigt att jag har för avsikt att rida 110:n på söndag på färre än 8 fel eftersom det skulle innebära att jag är bättre än honom (han har ridit en 110 på Älgen där han fick just 8 fel). "Men gör det du" sa han. Och fortsatte sedan med att säga "då kan du ju dessutom hålla i träningen på onsdag eftersom du är bättre än mig". Mitt mål med söndagen är därför att jag ska rida så pass bra att jag kan skicka ett sms där det typ står "Det blir jag som håller i träningen på onsdag". Mentala målbilder är väl grejen enligt alla mentala tränare, eller är det inte så? Fett taggad är jag i alla fall (kanske får passa mig lite så att jag inte blir övermodig och värlsfrånvänd och helt outhärdlig av bara farten...)! (Fast det är nog ingen risk eftersom Niklas kommer imorn och säkert har ett och annat att anmärka på).
Heja mig (och min tappra bruna jättekompanjon) och låt bommarna ligga kvar!
...så ser jag och Bruden ut på bild. Hon är fett snygg. Jag är väl mer så där. När jag ser de här bilderna känns det i alla fall som om Bruden har kapacitet nog för att ta oss runt 110 på ett hyfsat sätt om två veckor (jag vet att jag sagt att jag aldrig ska rida 110 igen eftersom jag inte vill sabba min 100% felfria svit, men det lär jag ju göra redan nu på söndag med Älgen. Men vad då. Man kan ju inte leva hela sitt liv som läktarproffs? (Eller skoja bara, ska så klart göra allt i min makt för att vara flefri på söndag också så klart!)
Syster gick förbi datorn och fick se bakgrundsbilden på mig och Brun häst från Aspvik. "Alltså, kan du inte bara försöka hålla munnen stängd när du hoppar. Det är för ditt eget bästa". Haha, eftersom jag har så himla mycket extrafokus (utöver det jag utnyttjar nu för att ta mig runt banan vill säga) ska jag självklart alltid från och med nu hålla munnen stängd. För mitt eget bästa.
Jag och min förkylning + Cias trailer kom till stallet vid kvart över två. Det verkligen hellregnade. Alla hästar var inne utom min, jaja, jag mockar först och hämtar henne sen tänkte jag. Mitt i mockningen kommer Madde (genomblöt) in med min häst (som ser ut att vara på riktigt kossahumör och också genomblöt). Trots att hon frös och skakade och var ensam kvar ute i spöregnet tog det 10 minuter innan Madde fick fånga henne, damen med tomtar på loftet liksom. Nåväl, packade in henne i ullfilt + fleecetäcke och hoppades att hon skulle bli på bättre humör lagom till dressyrträningen, och jag hade tur för det blev hon verkligen. Gina verkade lite förvånad då hon var typ dubbelt så bra jämfört med träningen för tre veckor sen (och det viktigaste inom ridningen är ju som vi alla vet):
1. Att man matchat sin utrustning och är piffig
2. Att man rider snyggt inför sin tränare (helst snyggare än vanligt)
Jag lyckades hyfsat med bägge (tills Gina gav mig min jacka som hängt på sargen och upptäckte att den typ var täckt av smuts). Men 50 % lyckad träning alltså (Fin häst men dålig matchning).
Bruddjuret blev också ridet och slog personligt rekord i finhet! Ojoj vad fin hon var idag. Sen visade jag min tänkta outfit inför morgondagen men blev fett utbuad. Sofia föreslog det bruna setet (då matchar inte luvan och schabraket enbart varandra utan även den nedersta delen på Brudens svans. Fullträff alltså).
