malinsmatchadeliv

heter varken Malin Baryard eller Markus Ehning. (Eller förstå mig rätt, de är så klart fantastiskt duktiga och har en fantastisk känsla). Nä, min idol heter Helena Lundbäck. Jag vet att jag tyckte att Mynta var den finaste hästen när jag kollade på hästhoppning på TV när jag var liten eftersom den såg ut som en ponny med en tunga som stack ut. Men det har egentligen inte alls med det här att göra... Nä, jag läste i en intervju som Hippson gjort med Helena att hon aldrig har fått höra att hon har talang, att folk anser att hon bara blivit bra tack vare Mynta och att hon hela tiden kännt att hon fått slå ur underläge. Det där träffade mig och jag kände att "Fan, kan en tjej som alla anser som talanglös komma fyra i en VM-final (vilken annan svensk har lyckats med det?), så kan nog jag rida 120 på ett bra sätt innan jag dör". Och det sitter i. Jag gillar att se mig själv som en person som minsann visst kan lyckas fastän det egentligen inte borde gå. Så har jag ju tagit mig fram i det övriga livet, och det har alltid gått bra. Därför, när saker känns tufft och svårt med ridningen så tänker jag "kan Helena Lundbäck bli bästa svensk i modern tid i ett VM så kan nog jag klara av vad än jag tar mig an på den hobbynivå jag faktiskt befinner mig på". Slutsats: Matcha er själva med en matchande idol!