malinsmatchadeliv

Vill bara skriva ner detta någonstans så att jag har det på pränt. Efter att jag börjat rida mer i galopp går hästarna bättre i galopp. Efter bara en vecka! Alltså fatta om jag börjat typ i våras?! Men inte bli arg nu, bättre sent än aldrig heter det ju.

 

Det här påminner mig om tiden när varje hoppträning på Poison var en ren plåga (hösten 2010). Alltså det bara knöt sig för henne varje gång. Och jag lipade och snorade och bar mig åt mest hela tiden (tur att René och övrig omgivning är härdad). Men sen en träning när jag var ensam fick jag plötsligt en ahaupplevelse. För att efteråt (så klart) brista ut i gråt. René tittade på mig som att jag var dum i huvudet på riktigt och frågade "Men nu behöver du väl i alla fall inte hålla på och gråta? Nu gick det ju jättebra!". Varpå jag svarar "Jo, men jag är så frustrerad på alla gånger jag ridit runt och det har gått dåligt och att jag inte bara gjort rätt på en gång. Tänk på all tid jag slösat!". Varpå han säger "Ok, så den här gången gråter du alltså för att det gick bra?". Efter det kände jag att nu får det faktiskt finnas någon slags gräns för hur mycket man får grina och att det faktiskt inte är ok att grina när det går bra. För då behöver man nog både terapi och psykofarmaka. Därför grinar jag inte nu. Jag är trots allt inte mentalt instabil.