malinsmatchadeliv

"Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke". Ändå var det precis vad jag gjorde i söndags! Men vi kör det hela i kronologisk ordning.

 

 

Mycket bra runda faktiskt tycker jag (även René tyckte det, han sa att det var det bästa han sett Älgen gå på tävling och att jag kommer kunna rida högt (undrar exakt vad det innebär?) på den i framtiden). Låg nära in i kombinationen, bromsade bara med handen och rev bägge. Så går det när man inte har sinnesnärvaro nog. Men mycket bra i övrigt tycker jag! Relativt svårt var det också, men svårigheterna klarade vi bra (tror jag, har glömt banan nu).

 

Alltså, mellan ettan och tvåan red jag så bra! Tog tillbaka direkt och fick gott om plats. Sen nära till trean, stort på fyran, red in ett språng till femman, men sen, sen lyckades jag faktiskt förbättra gårdagens ridning i kombinationen och det kändes skönt! Låg kort in och, hör och häpna, samlade ihop skeppet! Inga problem! Sen ville jag inte komma mer nära och började backa bort galoppen. Klarade oss över sjuan, men till åttan hade hon ingen chans. Dumma mig! Vi hade kunnat varit felfria om jag inte haft mental härdsmälta! Men jaja, sånt är livet.

 

Hon har ju trots allt gått från ostartad till 4 fel i 110 (felfri 105) på ett år (eller i augusti förra året hade hon 12 fel i en 50 cm pay&jump hemma). Dessutom kan hon åka trailer och har täcke i hagen. Det är ju ändå en helt ok utveckling ((speciellt täcket) och med tanke på förutsättningarna är det fett bra tycker jag)! Förra våren rev hon merparten av alla hinder hon hoppade. Jag har tränat henne själv (med hjälp så klart), och jag debuterade 110 i juli (i september på Älgen). Så vi får nog vara nöjda trots allt. Men bittert när det är så nära en nolla...