Jättebra hästar + metallskrot del 1
I söndags då alltså. Det var dagen då det krävdes att allt administrativt flöt smärtfritt. Först Bruden till Vallentuna 95 cm. Hon har ju inte åkt så mycket och då vet man ju inte riktigt hur det ska gå vid lastning (lite bingokänsla). Jag skakade lite på min havrehink och hon gick raka vägen in. Skönt! Sen åkte vi och trots en liten omväg var vi framme i god tid.
.
Gick banan som var lätt och bra (den enda svårigheten var ett vitt Horze-skynke på ena kortsidan). Lastade ur och började rida fram (här vill jag tillägga att jag hade Cilla med mig och att hon typ borde få pris på ryttargalan för årets hästskötare. Satan vad effektiv hon var! Och hade allt färdigt innan jag ens hunnit fråga om hon kunde tänka sig att göra det).
.
Framridningen gick bra, tyckte jag hade henne framme och igenom. Hoppade sen fram och hon hoppade varsitt språng på full höjd på räcket respektive oxern, och det gjorde hon jättebra så det fick räcka. Sex språng tog jag nog totalt, men varför nöta när det känns bra?
.
Gick in i ridhuset och slängtravade runt. När jag skulle visa henne Horze-skylten tog det tvärstopp och jag fann mig själv på näsan i all den gråa manen. Lyckades dock klättra tillbaka. Tur.
.
Sen var det min tur. Gud vad duktig den var! Red på sex mellan första och andra, fast det var sju. Jättenöjd överlag förutom mellan fyran och femman. Landar och tänker att jag måste rida framåt. Hon svarar som satan och jag inser att vi kommer gå på 6 (av någon anledning får jag därför typ ångest och tänker "Men det SKA vara sju här, nu måste jag måste dödsbromsa och René sa ju i onsdags att hon hoppar bättre när hon går av nära". Men min inbromsning gick inte riktigt fram, för hon hade redan tagit tag i femman (och jag hade ju först sagt att hon skulle gå fram, snacka om dubbla budskap...). Började därför ratta i panik (det är därför hon vinglar och byter galopp) och tänker när jag insett att jag sabbat allt att "nu sitter jag stilla och ser vad hon gör". Duktiga Bruden lyckas trassla sig över på 6,25 språng. Vilken pärla! De tre sista hindren är inget att orda om, jättenöjd speciellt med att jag satt stilla och väntade mellan näst sista och sista! Vet inte riktigt varför hon rev, men antar att jag säkert blev kvar i handen.
.
Sen lastade vi på, åkte hem och tappade avgasröret på motorvägen. Kul! Dunk sa det:
"Vad var det" sa jag
"Det var nog Bruden som sparkade" sa Cilla
"Fast du, det ligger något där borta, hur kunde jag köra över det utan att se det?" frågade jag
"Det var väl något litet bara" sa Cilla
"Eller så tappade jag precis avgasröret" skämtade jag
"Hahahaha"
.
Jättekul skämt. När jag kom hem var det helt tomt på avgasrörets plats. (Och jag vill verkligen be om ursäkt till alla andra som var tvungna att väja för 1 meter avgasrör på motorvägen igår).
.
.
Här är Brudens och min debut (efter en veckas samarbete)