malinsmatchadeliv

I förrgår skedde något förunderligt. Efter att i månader ha stirrat på trädet som ligger över vägen ute på hygget och funderat om man nog inte skulle kunna hoppa över det (nej, det gick inte för det stack ut grenar åt alla möjliga håll och varken jag eller Poassonen har någon lust att sluta våra liv som Rebecca De Mornay i "Handen som gungar vaggan" (spetsade alltså)).

Det hela började med att jag frågade René om han inte hade någon motorsåg liggandes som jag kunde få låna för att såga av grenarna. Det blev det inget med då vi alla insåg vilket blodbad en motorsåg i händerna på mig skulle kunna resultera i. Dock hörde den fantastiske ponnypappan det hela och sa: "Jag har en såg i skåpbilen. Vi kan väl köra upp till trädet och såga bort grenarna" Alltså, klockan var 9 på kvällen och det var mörkt! Det var ett sånt hjältedåd och trädet blev så slätt och fint och hoppbart.

Igår morse skulle det därför premiärhoppas. Det var jag, Karro, det nervklena fullblodet och Poassonen. Vilken toppkvartett för ett sådant hedersuppdrag! Vi red först fram och kollade på trädet, därefter red vi 20 meter tillbaka och fattade galopp (eller tanken var väl att Karro skulle fatta galopp först och att jag skulle stå stilla och skapa en lucka för att sedan, på lämpligt avstånd fatta galopp).

Jo men tjena! sa Poison och försökte springa ikapp. Det resulterade i att jag fick bromsa satan för att skapa något slags säkerhetsavstånd till Karro, vilket gjorde hästen ännu mer taggad. För säkerhets skull hoppade min fega krake av ungefär 3 meter innan trädet i ett 2 meter högt språng.

Det här om att jag borde träna dressyr är således tillfälligt lagt på hyllan. Vad då? Jag måste ju först se om det går att göra hästen till en fälttävlanshäst. Inte kan jag slänga pengar på dressyr helt i onödan om den inte ska gå fälttävlan? Jag har ju uppenbarligen stenkoll även utan dressyrträning redan i nuläget.