malinsmatchadeliv

Vilken satans dubbelmoral (jag vet) att då som tämligen oerfaren ryttare rida omkring på unghästar nästan varje dag (vilket jag ju faktiskt gör). Eller jag är väl inte direkt superoerfaren (har hjälpt till att rida in unghästar sen jag var 14 och varit i olika tillridningsstall och härjat omkring sen dess). Men likväl, jag är långt, långt ifrån att vara erfaren eller i närheten av exakt i min hälpgivning. De hästar jag rider på numera ägs av antingen mig själv eller en erfaren ryttare som själv rider dem flera dagar i veckan och utbildar dem och känner efter hur de känns. Dessutom diskuterar vi hur han tycker att de (eller snarare den) ser ut när jag rider, hur den känns när han rider och för övrigt försöker jag kolla så ofta jag bara kan när både han (och egentligen alla i närheten) rider för att lära mig mer. Dessutom tränar jag hästen både för honom (en dag i veckan) och för andra tränare. Efter varje träning diskuterar vi vad han har sagt (eller vad den andra tränaren sagt ifall jag red för någon annan). Sedan diskuterar vi ridning i allmänhet (t.ex. när vi har avramlingsfika) hela tiden (det är ju alltid någon som ramlat av eller har en ackumulerad fika att bjuda på).

När det kommer till tävling gör vi så att René säger vilken klass som är lämplig. Därefter tränar vi på den höjden (med garanterat svårare banor och linjer och med högre hinder än vad det kommer dyka upp på tävlingen (som i onsdags, då red vi helgens 130 bana med vissa hinder på 110)) under en period. Därefter tävlar jag. Är han i närheten går vi banan tillsammans och han ger tips om vad jag ska tänka på. När jag rider filmar någon ritten och sedan kollar han på filmen och vi diskuterar hur det såg ut och kändes för att kunna åtgärda de fel jag gjorde (för jag gör alltid mer eller mindre grova fel).  Därefter tränar vi vidare. Gör jag alldeles för stora fel eller är lat med att träna får jag väl antagligen inte fortsätta tävla (det här är bara spekulationer, jag gör stora fel jämt och är mer eller mindre lat i perioder och likväl får jag fortsätta rida och tävla). När hästen är så bra att jag med mitt begränsade kunnande inte kan tillföra något positivt (tveksamt om jag någonsin kan) kommer René tävla den själv alternativt sälja den. För mig är det här ett perfekt upplägg; som att tälta i trädgården typ. Jag får rida mycket och får därigenom mängdträning. Dessutom får jag så mycket hjälp jag någonsin kan ta in och om hästen blir för svår eller något går snett så bär han huvudansvaret.

Jag är hela tiden ödmjuk inför hästen och för människor med mer kunskap. Hästen kan fatta galopp från stillastående i vilt tillstånd. Om den inte kan de när jag sitter på är det för att jag inte utbildat den tillräckligt. Punkt. Det handlar om att sabba så lite som möjligt och försöka hjälpa till så ofta man kan för att den ska få förtroende. Framför allt (tycker jag) att det handlar om att se sin egen del när saker och ting inte går vägen. Jag vet att när jag rider perfekt (utifrån hästen jag sitter på) kommer den att gå perfekt (utifrån sin förmåga). Tills dess kommer den inte att göra det. Förhoppningsvis får den så pass många ok språng att den vill fortsätta täcka upp för mina brister så att jag kan fortsätta träna och lära mig. Så att jag någon gång i framtiden (när jag är mer erfaren) kan ge någon annan häst en bra utbildning.

Gud så allvarligt det här blev (och långt), men vi diskuterade det här med dålig ridning både i onsdags efter träningen och igår efter tävlingen och ohyggligt många människor verkar aldrig någonsin reflektera över att felen hästen gör kanske kan tänkas komma ifrån något fel som ryttaren gör. För om hästen gör fel är det för att den är dum, lat, ovillig, eller kall i benen, eller dåligt riden av sin tidigare ryttare, eller har fel stam eller vad det nu kan vara...