Min läromästare
Världens bästa och mest förlåtande läromästare är 5 år, 1.80 hög, brun, har lite dålig kroppskontroll och koordination och är ganska okvinnlig. Men det gör ingenting, ingenting alls faktiskt. Åh, jag är verkligen så tacksam att jag får öva på henne. Älgen har aldrig stannat i hela sitt liv (och det är faktiskt sant, inget annonssnack (eller hon sprang på sidan första gången hon skulle hoppa vattenmatta som treåring om man ska vara petnoga)) och försöker alltid så gott hon bara kan (trots sin storlek och brist på tydlig instruktion). Säger jag att hon ska hoppa så gör hon det, alltid och utan undantag. Hon går att klippa över hela kroppen (även inne i öronen (vilket i och för sig går på alla "våra" hästar...)) och vill verkligen alltid vara till lags.
Idag var vi i Södertälje, och man kan väl säga som så att vi inte brutit vår svit (vi har fyra fel, varken mer eller mindre). Vi rev i alla fall inte sista hindret (tack gode gud) men däremot näst sista, helt mitt fel, började bromsa alldeles för sent. Jag vet ju att hon blir störd när jag inte blir klar i tid, men när man varken är Markus Ehning eller Malin Baryard verkar det vara svårt att omsätta tanke till handling. (Talar utifrån analys av mig själv. Den inre rösten säger:"Se till att bromsa i tid och inte galoppera i korsgalopp genom kurvorna". Kroppen däremot, den härjar gladeligen på i alla möjliga sorters galopper utom rätt och blir helt handlingsförlamad när distansen inte stämmer).
Men en vacker dag kanske även jag får till det. Det sägs ju att man behöver 2000 upprepningar för att ändra en dålig vana, med älgen som kompanjon får jag säkert 10 gånger fler om det behövs innan hon tröttnar. Hade hon kunnat prata hade hon nog sagt något i stil med:
"Jaja, jag hade väl hellre haft Baryardversionen, men jag är inte den som är den".
(För övrigt hade det ju varit piffigt om jag stoppat in skjortan i ridbyxorna...)