Moderskänslor
Idag skulle tävlingshästen vila efter sin duktiga insats igår. Dock skulle Poison och Bruden motioneras (de gjorde ju inget extraordinärt igår ju). När jag ropar på Bruden kommer hennes lillasyster också fram (hon är ju inte direkt knähundstypen vanligtvis). När jag och Bruden sen börjar gå genom gräshagen följer hon efter. Ungefär 200 meter (i uppförsbacke) går vi och hon följer envist med hela vägen fram till staketet. Sen står hon och ser alldeles ynklig ut när hon inte får följa med. Gud, tänk att man kan få dåligt samvete av att låta hästen gå kvar i sin gräshage istället för att rida på den (men jag blir ju samtidigt liksom lite varm i hjärtat, hon måste ju gilla sin mamma ganska så mycket (trots att jag kraschade henne i a-hindret i kombinationen i 110:n igår))!
Tog lite bilder för att ingen ska anklaga mig för att vara mytoman
Här har vi gått en stund och hon fortsätter ihärdigt att hänga med
"Jag brukar ju ha grimma på när vi ska in, men det är nog andra regler idag"
Spanar lite försiktigt när jag öppnar staketet
Bu! Självömkan verkligen lyser om henne när hon förstår att hon måste stanna i hagen
